I år erövrar spanskan Kalifornien

I Kalifornien går det inte att ta miste på den demografiska förändring som nu håller på att nå sin kulmen. De flesta vägskyltar ståtar med information på både engelska och spanska, småpratet på gatorna går lika ofta på spanska som på engelska och på de flesta butiker och restauranger kan man lika väl inleda med "holá" som "hello", speciellt på de otaliga mexikanska restaurangerna som det osar salsa, guacamole och chili kring.

I Kalifornien ökar antalet spansktalande med latinamerikanskt ursprung, så kallade hispanics, så snabbt att de i år väntas bli den största folkgruppen med hela 40 procent av delstatens cirka 38 miljoner invånare. Det är följden av den stora invandringen och de höga födelsetalen.

– Inom de närmaste tjugo åren kommer miljoner vita amerikaner att pensioneras och vem ska betala för deras välfärd om inte vi gör det? Vi är en ung folkgrupp med en me­delålder på 27 medan genomsnittet i USA är 42. Vi är USA:s framtida arbetskraft, säger José Moreno, professor och lokalpolitiker i Orange County, som hör till storstadsregio­nen Los Angeles.

Moreno kom själv till Kalifornien som fyraåring med sina föräldrar som var illegala invandrare. Han levde i en ständig rädsla för att föräldrarna inte skulle komma hem från jobbet till kvällen eller för att själv gripas av immigrationsmyndigheterna på väg hem från skolan. Han lärde sig tidigt att alltid dra för gardinerna hemma, dämpa volymen på teven och framför allt att hålla sig utanför alla former av trubbel. Han lärde sig ljuga om att han var född i USA till den grad att han själv började tro på lögnen.

I slutet av 1980-talet beviljades hans familj amerikanskt medborgarskap, efter att USA:s kongress med Ronald Reagan i spetsen beslutat bevilja de illegala immigranter som vistats länge i landet amnesti. Då var det redan för sent för Morenos äldsta bror, som dött i en överdos, och hans pappa, som i Mexico varit professor och intellektuell men hade blivit en enstöring efter livet som fabriksarbetare i det nya hemlandet. Men de tre övriga barnen skaffade sig en universitetsutbildning, Moreno vid Harvard. I dag är utbildning en av hans hjärtefrågor.

– Det borde ligga i alla vita amerikaners intresse att det går bra för oss, USA:s framgång beror på vår framgång. Om vi inte får utbildning som ger oss tillgång till jobb kan vi inte bidra med skatteintäkter. Och ju lägre löner vi får desto mindre betalar vi i skatt, säger han.

Det som händer i Kalifornien nu kommer på sikt att hända också i andra delar av USA. Den vita befolkningen har ändå svårt att acceptera utvecklingen, säger Moreno. Fortfarande förekommer diskriminering på bland annat bostadsmarknaden, inom hälso- och sjukvården, utbildnings- och rättsväsendet. Att USA i Barack Obama fått en svart president har inte förbättrat situationen för minoriteterna, tycker han.

– Förändringen sker då folkgrupperna möts i vardagen, främst i skolan. Men tyvärr flyttar vita föräldrar ofta sina barn till en annan skola när de afro- eller latinamerikanska barnen i skolan blir för många. På samma sätt avfolkas stadsdelar på vita när immigranterna blir fler.

Osynlig diskriminering

På restaurangen Jagerhaus i staden Anaheim, söder om Los Angeles, har ett hundratal latinamerikanska immigranter samlats för att äta frukost och diskutera aktuella utmaningar för folkgruppen.

Frågorna behandlas på en livlig blandning av spanska och engelska och innan alla sagt sitt är det redan lunchtid. En mamma anser att hennes dotter diskriminerats i skolan och en pappa vädjar om hjälp för sin son, som han påstår är oskyldig till det brott han dömts till fängelsestraff för.

– I dag är den spansktalande befolkningen mer medveten om sina rättigheter och reagerar när den förtrycks. Men trots att vi firar femtio år sedan Martin Luther King har vi, liksom våra afroamerikanska bröder, fortfarande en lång väg att gå innan människor döms utifrån sin person och inte sin hudfärg, säger Amin David.

Han grundade föreningen Los Amigos (ungefär vännerna) för 35 år sedan och sedan dess har medlemmarna, både skolelever och pensionärer, träffats varje vecka. Många verkar vara överens om att skolorna är det största hindret i kampen för ett mer jämlikt samhälle. De skolor där majoriteten av eleverna har afro- eller latinamerikanskt ursprung är ofta i sämre skick och saknar kompetenta ämneslärare.

Nellie Diaz arbetar för den största och äldsta människorättsorganisationen i USA med fokus på latin­amerikanska immigranternas rättigheter (LULAC). Hon säger att skolsystemet bygger på indirekt diskriminering.

– Skolornas finansiering beror på skatteintäkterna i bostadsområdet och eftersom afro- och latinamerikaner har lägre inkomster leder det till att också skolorna i de bostadsområdena får mindre pengar. Det här försämrar elevernas förutsättningar att senare bli antagna till ett universitet.

För att vaska fram latinamerikanska ledare och politiker är det a och o att satsa på barnen och skolorna, säger Diaz.

– De som i dag har pengarna och makten är rädda för oss och de tar till alla metoder för att hålla oss nedtryckta. Det mest effektiva sättet är att låta oss förbli fattiga och outbildade. Men min dröm är att vi i framtiden inte ska indelas i afro- och latin­amerikaner utan att vi alla bara ska vara amerikaner. I USA måste vi lära oss se vår olika bakgrund som vår styrka.