Dröm och mardröm i arkivet
Arkivariens önskedröm är att ha mera tid att läsa och sortera allt material som kommer in. Och mardrömmen är att folk deponerar samlingar som inte får öppnas förrän om hundra år. Hbl besökte handskrifternas värld vid Åbo Akademis bibliotek.
2000 hyllmeter med arkivkapslar och inbundna dokument. I detta ingår kring en miljon brev. Det här är ett sätt att göra sig en föreställning om arbetsmiljön för biblioteksamanuensen Martin Ellfolk och ledande informationsspecialisten Catherine af Hällström på handskrifts- och bildenheten vid Åbo Akademis bibliotek. Arkivet handhar en av landets största handskrifts- och bildsamlingar som sköts med förhållandevis små personalresurser (tre heltidstjänster och en halv).
Orsaken till mitt Åbobesök är några tidigare okända 1930-talsbrev av Tove Jansson till två olika mottagare – resultatet av mitt botaniserande i mapparna som Ellfolk plockat fram redovisades i Hbl på nyårsaftonen. Till exempel brevet som Jansson skrev till dåvarande Svenska Pressens redaktör J. O. Tallqvist (1910–1993) fanns i en nyinkommen låda med komplement till det Tallqvistska personarkivet som deponerats på ÅA redan för flera år sedan.
Allt man inte hinner läsa
– Man hinner inte läsa alls så mycket som man skulle vilja av det som folk kommer med. Man hinner öppna och packa om materialet i arkivdugliga askar och kapslar och lådor, men tyvärr har vi inte resurser att katalogisera och föra in i våra databaser allt det som kommer in, konstaterar han.
Janssonbrevet var en lyckträff, eftersom Ellfolks blick av en slump fastnade på den bekanta handstilen under råsorteringen. Men den rätta vägen, om man vill att arkivmaterial skall vara levande minne på riktigt, är att det läses, sorteras noggrant och kunnigt, katalogiseras och noteras i databaserna Manusam och Brevsam. De finns på nätet, vilket betyder att akademiska forskare, folk som har släktforskning som hobby, journalister och andra intresserade har en chans att hitta dem.
Till exempel så här: jag går in på Brevsam, och skriver mitt eget efternamn i sökrutan. Jag ser till min förvåning att två brev av min hand finns i arkivet – ett kort till författaren Lars Huldén skrivet 2004, och ett brev till historieprofessor Oscar Nikula från 1989. Jag grips av lätt obehag och hoppas att jag i ungdomligt oförstånd inte skrivit något vanvördigt till den senare.
Vi talar alltså om en pappersvärld som raskt håller på att försvinna. Det som förr skrevs i brev skrivs nu på e-post, i sms, på Facebook och andra flyktiga former – för dem behövs en helt annan lagringsteknik och -etik, som vi inte skall gå närmare in på här. Det finns människor i dag som printar ut sin elektroniska korrespondens för eftervärlden, men de är en försvinnande minoritet.
Minnesår ger trafik
Så låt oss i stället tala om pappren på handskriftsavdelningen och livet där. Vad rör sig mellan hyllorna?
– Jubileumsår brukar föregås av trafik, som nu Tove Janssons hundraårsdag, säger af Hällström. Snart har det förflutit hundra år sedan inbördeskriget 1918, och det har kommit förfrågningar om dokument och foton som handlar om den röda sidan. Men de finns inte i överflöd. Biblioteket kommer att ordna en egen jubileumsutställning.
– Det handlade om saker som ofta var olagliga och straffbara. Brev, anteckningar och foton från den tiden var inte sådant som folk gärna sparade på utan tvärtom. Har vi blottor här är det just den här typens materiel, som berättar om dem som varit politiskt eller samhälleligt problematiska, utsatta, icke-godkända.
Och vad vill ett arkiv som det här absolut inte ta emot?
– Vår mardröm är äldre donationer med komplicerade restriktioner för några förseglade lådor som i decennier står i magasinet och inte får röras ens av arkivpersonalen, i värsta fall inte förrän 2080! Vi borde ha rätt att kolla materialets fysiska tillstånd. Om donatorerna vill belägga sitt material med så extrema skyddsvillkor så undrar man ju varför det alls skall sparas i ett arkiv, säger af Hällström.
Man får intrycket att det finns folk som deponerar gamla släktpapper i offentliga arkiv närmast som en akt av vidskeplig vördnad för de döda – man vill för allt i världen inte att något ska läsa dem, men man vågar inte heller slänga dem, och har inte plats för dem hemma heller. Ett arkiv är dock en alltför kostsam plats för sådan slutförvaring, låter af Hälström förstå.
På ÅA försöker man numera avråda donatorerna från att villkora användningen av det donerade materialet alltför strängt. Decennielånga embargon, eller att man i flera generationer skall ha tillstånd av någon anhörig, fungerar inte så bra i längden.
– Personalens tid går till att försöka spåra arvingar runt världen!
För allt material som deponerats här gäller allmän god sed; användaren förbinder sig att inte använda materialet i syfte att skada eller kränka de personer som dokumenten handlar om.
Vetenskapsgiganter och en rask kaptensänka
Den finlandssvenska betoningen delar Åbo Akademis bibliotek med Svenska litteratursällskapet i Helsingfors som man också samarbetar med. Båda arkiven innehåller material efterlämnat av både offentliga och högst privata personer. Bildningsborgerskapet, de som vetat sitt värde, dominerar – många av arkivbildarna i Åbo är personer med anknytning till Åbo Akademi.
– Vi har donationer av helt obekanta personer, och å andra sidan av berömdheter som Edvard Westermark, Alma Söderhjelm, Hilma Granqvist, säger Martin Ellfolk.
Det finns också levande författare som deponerat sina samlingar här och fyller på dem efter hand; Jörn Donner, Lars Huldén och Märta Tikkanen till exempel.
En uppstickare i Åbo är kaptensänkan Alma Hongell, som övertog kaptensrollen på makens skepp Melusine och seglade hem det efter att han dött i Ostindien 1895.
I princip vem som helst kan lämna efter sig högintressanta papper. I vår doktorerar en etnolog på brev från krigstiden, och hennes avhandling bygger på fyra brevsamlingar som donerats till handskriftsarkivet.
Jag ber Ellfolk och af Hällström peka ut sina respektive favoritpersoner:
Ellfolk:
– Man blir ju så blaserad med åren ... Men visst ser man saker som man inser borde skrivas om. En är Allan Wallenius, Kimitopojken född 1890 som växte upp i Åbo, blev stadsbibliotekarie och skickades 1915 till New York Public Library för att förkovra sig. Han var socialist och när han kom hem blev han postmästare i det röda Åbo, medan hans bror Paul stupade på vita sidan 1918. Allan flydde via Sverige till Sovjet, jobbade som Otto Wille Kuusinens sekreterare, verkade en tid på Komintern, skickades till Chicago – och återvände till Sovjetunionen för att bli utrensad och försvinna på 1930-talet. Han antas ha dött 1942. Här finns en samling brev han skrev hem till föräldrarna och annat material.
af Hällström:
– Jag är bildmänniska egentligen så jag har den vägen satt mig in i konstnären Sigrid Schaumans samling som är otroligt spännande. Att komma från Ryssland och växa upp som "ryssunge", sedan hela tragiken med brodern Eugen Schaumans attentat mot Bobrikoff och försöken att skriva om broderns historia. Eugen hade en kamera och fotograferade under något av rabaldren på Senatstorget under ofärdsåren. När kosackerna red in i folkmassan räddade Eugen sin bror och rev ner en kosack från hästryggen, vilket gjorde honom till hjälte i mångas ögon.
"Potatoes culturen i Janackala"
Ett helt annorlunda material som båda omtalar med ömhet och entusiasm är en rad stora tunga läderinbundna volymer med dokument från Finska hushållningssällskapets arkiv. Sällskapet grundades 1797 och utgjorde under de 54 åren (1809–1863) då tsaren inte sammankallade lantdagen en viktig del av storfurstendömets faktiska administration.
– Under de drygt femtio första åren var det mycket mer än ett jordbrukssällskap. Man intresserade sig för allting. Man hade sagesmän i bygderna som berättade om väderlek, fåglar och andra djur, olika sätt att brygga sprit, liv och leverne, sockenbeskrivningar för en massa olika socknar, säger Ellfolk.
Det här dyrbara materialet – drygt 1 000 volymer eller drygt 40 hyllmeter – håller en konservator på att putsa, lappa och binda om. Framför allt borde det digitaliseras för att historiker, etnologer, biologer och alla andra intresserade skall kunna fördjupa sig i till exempel "Potatoes Culturen i Janackala" utan att materialet faller sönder. (Det var hushållningssällskapet som införde potatisen i Finland.)
Med tanke på all den rikedom av människoöden och institutionsliv som finns lagrad här, borde ju hela Svenskfinlands författarskara vallfärda hit för att tanka idéer, språkliga vändningar, tidsfärg. Vissa gör det också.
– Men den stora samling av Axel Carpelans brev som vi har här läste Bo Carpelan inte när han skrev sin roman Axel. Romanen blev förstås bra, men här skulle finnas stoff till minst en bok till om Axel, konstaterar Ellfolk.