Sjukhusvistelse väckte intresset för svenskan

– Man utvecklas som människa hela livet och kan lära sig nya saker också när man blir äldre. Man blir aldrig färdig, säger Anna-Maja Henriksson.

Det har varit ett tufft år för justitieministern. Arbetsveckorna på ministeriet i centrala Helsingfors blir inte sällan 50–60 timmar långa och året har präglats av den omstridda kommunreformen och social- och hälsovårdsreformen. För ministern, som under lågstadietiden brukade åka skidor till skolan, är idrotten en viktig motpol till ministerjobbet.

– Jag har alltid varit intresserad av idrott, som barn tyckte jag om alla bollspel och övervägde till och med att bli gymnastiklärare. Nu för tiden spelar jag badminton, går ut med hunden och skidar när snön ligger på marken, säger Henriksson.

På helgerna pendlar hon till familjen i Jakobstad och njuter då mest av småsaker, som att få äta morgonmål och läsa tidningen i lugn och ro.

– På helgerna tycker jag också om att laga mat eftersom jag aldrig hinner med det i veckorna, då är det Janne som sköter hushållet. För mig är kvalitetstid det enkla och vardagliga, som att titta på Idol eller vintersporter tillsammans med döttrarna.

Familjen balanserar jobbet

Efter att Henriksson själv tidigt förlorade sina föräldrar värdesätter hon tiden tillsammans med sin egen familj väldigt mycket.

– Jag skulle inte sitta här utan min familjs stöd. Jag har alltid jobbat mycket, men för att göra ett bra jobb måste man vara i balans både med sig själv och med sin familj.

Henrikssons pappa dog när hon bara var ett halvt år gammal och mamman blev ensamstående med sju barn. Alla barnen blev studenter efter att mamman betonat vikten av utbildning och arbete. Nästa sorg drabbade familjen när mamman avled. Då var Henriksson 21 år gammal.

– Jag har formats både av stor sorg och av stor glädje. De här upplevelserna har gjort mig tacksam över livet trots att det stundvis har varit jobbigt, jag har alltid haft ett starkt nätverk runtomkring mig. I svenskbygderna är vi kanske lite bättre på det där att ta hand om varandra och inte lämna någon i sticket.

I höstas insjuknade äldsta dottern Malin i körtelfeber och allvarlig lunginflammation och vårdades på sjukhus i flera veckor. I dag mår hon mycket bättre, men för Henriksson blev det en påminnelse om hur man på nolltid kan tvingas lägga om planer och prioriteringar. Hon stationerade sig på öron- och halskliniken vid Helsingfors universitetscentralsjukhus där hon läste pappersluntor vid Malins sjukbädd.

På samma sjukhus väcktes hennes engagemang för svenskan. Hon var intagen på öronkliniken för en operation av tonsillerna när hon var fem år gammal.

– Det är mitt första minne av hur det är att hamna i en situation där människor inte förstår vad du säger. Jag insåg att nu är det jag som måste klara av att tala finska för att sjuksköterskorna ska förstå vad jag säger. Det blev grunden för mitt engagemang för att man alltid måste kunna bemöta människor på deras modersmål.

Debatten kan stärka svenskan

Hemma hos familjen Henriksson varvas svenska och finska naturligt i vardagen och maken Janne pratar finska med barnen. Henriksson hoppas att medborgarinitiativet om den obligatoriska svenskan, som behandlas i vår, kan väcka en debatt som stärker svenskans ställning i stället för att ifrågasätta den.

– Vi ska inte vara rädda för den här debatten. Det finns stöd för svenskan i så gott som alla partier och jag hoppas att man klarar av att diskutera frågan ur ett sådant perspektiv att nyttan av att Finland är ett land med två nationalspråk framkommer.

Med EU-valet runt hörnet finns det ändå risk för att man även inom de stora partierna faller för frestelsen att plocka poäng på populistiska utfall också i den här debatten, säger hon. I vårens EU-val gäller det för SFP:s del att aktivera de traditionella SFP-väljare som inte besvärar sig att rösta i EU-valen.

– Nu måste vi se till att människor inser att det har betydelse att vi har en finlandssvensk i Bryssel. Vår EU-parlamentariker har alltid gjort ett gott arbete och haft en synlig roll i parlamentet.

Vilka är dina egna politiska ambitioner nu?

– När jag blev invald i Jakobstads fullmäktige för snart sjutton år sedan hade jag ingen aning om vart det skulle leda. Jag trivs hemskt bra som justitieminister och vice ordförande för SFP. Det var ett tufft ordförandeval 2012 men jag är glad att vi gick den kampanjen. Demokratin har talat i vårt parti och jag ser ingen orsak att utmana den sittande ordföranden. Min ambition är att kunna fortsätta som riksdagsledamot.