Tusentals utländska djur hittar nytt hem i Finland
Allt fler finländare adopterar en utländsk hittehund. Söta små valpar får snabbt nya hem. Men vem tar hand om de stora, vuxna hundarna som överges? Att ta hand om en vuxen hund som kanske misshandlats och farit illa kräver noggrann eftertanke. Läs blandrashunden Pontus berättelse om den långa vägen hem.
Plats, säger hans ägare till honom. Så han ligger kvar där bredvid bilvägen, tålmodigt väntande med huvudet vilande på den hårda asfalten. Tiden går. Exakt hur lång tid vet han inte, hans tidsuppfattning skiljer sig från människors. Han väntar.
Det är tidig höst år 2012 då Anni Kaiste hittar honom i Pärnu. Ännu en stor blandrashund att ta hand om. Han får namnet Pontu. Först är han rädd och skygg, han vill inte åka med de främmande människorna. Men då de tar fram ett koppel blir han nöjdare, ett koppel är en bekant sak för honom. Kaiste tar med sig Pontu till hittedjurshemmet Pärnun Varjupaik som hon ansvarar för. Dit kommer de hundar och katter som hittas i trakten, både övergivna och herrelösa som vuxit upp i det vilda.
Nu har det gått ett och ett halvt år sedan den dagen.
– Fjorton dygn är den tid som ägaren har på sig att hämta sitt djur. Många ägare låter sina hundar springa lösa, så ibland kommer folk och hämtar sitt husdjur. Men det förutsätter att de vill hitta det, säger Anni Kaiste.
- Många finländska organisationer ger utbildning i att vara fosterfamilj för en hittehund tills man hittar ett mer permanent hem åt den.
- Fosterfamiljen tar hand om hunden tillfälligt, men är en viktig länk, speciellt för de hundar som ännu behöver anpassa sig till familjeförhållanden.
- Man kan också vara fadder till en hittehund som av en eller annan orsak ännu inte har eller kan få ett hem. Det kan också vara en äldre hund som är för gammal för adoption vars uppehälle på en gård måste bekostas.
- Genom donationer av privatpersoner och företag kan man bidra med pengar eller förnödenheter till hittehundarna.
- Speciellt valpmat brukar behövas, men också leksaker, mediciner, avmaskningstabletter och annat uppskattas.
Bygga förtroende långt projekt
Efter två veckor är djurets öde i värsta fall giftsprutan. Men på det här hemmet i Pärnu ger man inte upp lätt. Även aggressiva hundar kan med tillräckligt mycket arbete och tid bli fina familjehundar. Som Roomet, en vit mellanstor hund som hittades i slutet av sommaren i år tillsammans med tiken Roosi.
– Roomet var väldigt skygg till en början, han kom inte ens ut ur sin koja. Nu springer han emot då någon kommer.
Hundarna bär ofta på psykiska spår, ibland också fysiska. Nerslitna tänder eller sår kan fungera som ledtrådar, men exakt vad de varit med om är svårt att veta. Det gör att oväntade situationer ibland kan utlösa ett traumatiskt minne och ett förändrat beteende hos hunden.
En del hundar ser människor som onda och farliga. Det tar tid att få dem att inse att alla inte är sådana. Ibland försvinner de psykiska problemen när hundens fysiska hälsa förbättras. En hund som har smärtor kan bete sig aggressivt. Ibland blir de aldrig friska och utgör en fara för andra och sig själva. Då avlivas de.
Finländarna blir allt ivrigare på att adoptera hittehundar. Evira uppger att olika organisationer importerat omkring tusen herrelösa hundar 2013. Tidigare år har siffran stannat på några hundra. Och då räknar man bara de lagligt importerade hundarna.
För det finns många som gör pengar på finländarnas adoptionsiver. Olaglig import från Rumänien, Ryssland och de baltiska länderna med förfalskade veterinärdokument och vaccinationsintyg är ett växande problem.
Finska Kennelklubben uttalade sig kritiskt om all hittehundsimport i medierna strax före jul, efter att diskussionen om hittehundarna blossade upp. Fejkade dokument kan vara förvillande lika de officiella. Hittehundar som inte genomgått en ordentlig veterinärkoll kan bära på farliga och smittsamma sjukdomar, såsom rabies.
Hundköpare bär stort ansvar
I värsta fall hinner den importerade hunden smitta andra hundar i sin omgivning. Problemfallen kastar en skugga över också de aktörer som gör allt rätt enligt lagen. Om man adopterar en hund, eller köper en blandrashund i Finland, är det viktigt att ta sitt ansvar som köpare och försäkra sig om att allt gått rätt till. Det kan man göra till exempel via en känd organisation.
På Rekku Rescue, till exempel, där Paula Torenius och Erja Knuth jobbar. De besöker hittedjurshem i Estland som organisationen samarbetar med och bedömer noga vilka djur som godkänns för adoption.
– Vi ställer vissa krav på de hem som vi samarbetar med. Till exempel på de utrymmen djuren hålls i, att djuren vaccineras och steriliseras eller kastreras och att de har tillgång till veterinär, säger Knuth.
Vi träffar dem på Anni Kaistes hittedjurshem i Pärnu. De har kommit för att ta med sig två hundar som ska få hem i Finland. Från en annan av organisationens samarbetspartner, ett hem i Valga, har de med sig en hittekatt.
Torenius inspekterar gården. En återkommande gäst som hon är känner de flesta hundarna redan igen henne och hälsar glatt. Hon konstaterar nöjt att allt ser fint ut.
– Här är rätt få djur nu, det är bra.
Av de 21 hundar som är här har 20 en egen inhägnad med en liten hundkoja till sitt förfogande. Om de blir många som måste trängas får en del vara fastkedjade på gården, vilket inte är optimalt. Men hittehundarna tenderar att få valpar vid samma tidpunkt i naturen. Därför kan det under våren och hösten bli verkligt trångt här.
– En stor hund kan få tio valpar på en gång. Då är det redan tio bås som fylls.
Reede som står fastkedjad på gården blir alldeles utom sig av lycka då vi närmar oss. Att bli klappad och kramad verkar vara något hon saknar enormt. Kanske hon vill leka? Jag gör ett försök med en tennisboll, hon verkar ha massor av energi. Men hon ignorerar helt bollen och trycker sig mot mig i stället.
Finns det hundar som inte kan leka om de aldrig lärt sig vad leksaker är?
– Ja, det finns det. Men oftast är det helt enkelt så att hunden saknar närhet så mycket att om valet står mellan bollen och en klapp tar den hellre klappen. Som i Reedes fall här, säger Torenius.
Ju fler hundar det finns, desto mindre uppmärksamhet får de. Många trycker nästan ut hela huvudet genom de smala gluggarna i inhägnaden för att få en klapp.
– Hundar som vuxit upp i en familj och är vana vid närhet kan bli väldigt nedstämda, till och med deprimerade om de plötsligt överges, säger Torenius.
Utseendet avgör
Små, gulliga valpar får i regel snabbt hem.
– De är de stora, fullvuxna hundarna som stannar längst, en del flera år. Då får de en egen snickrad träskylt med sitt namn på, säger Kaiste.
I år är det varmare än det brukar vara den här tiden på året. Ändå är det råkallt, och en isig vind gör att man trots vinterjacka är tvungen att gå in och värma sig emellanåt.
Börjar inte hundarna frysa?
– Under vintern kan det bli upp till trettio grader kallt. För de korthåriga hundarna försöker vi ordna plats inne, och de andra försöker vi hålla varma med mycket hö på marken, säger Kaiste.
Resurserna är knappa. Genom medlemsavgifter täcker organisationerna en del av budgeten, men till största delen förlitar man sig på privatpersoners bidrag.
Både i Finland och i Estland samlas donationer i form av filtar, dynor, mat och mediciner in.
– Nu har vi till exempel med oss en sådan här, säger Knuth och packar upp en klätterställning för katter ur bilen.
Pengadonationer behövs också. Renoveringar och veterinärbesök kostar. Sterilisering och kastrering likaså, men de lönar sig i längden.
– Då säkerställer vi att åtminstone de här djuren inte blir orsaken till fler herrelösa djur i framtiden, säger Torenius.
Steriliseringsprojektets resultat har börjat synas. Under de senaste åren har hittedjurens situation sakta förbättrats.
– Det går också hand i hand med att man överlag börjat vakna upp när det gäller djurskyddsfrågor i Estland. Det finns mycket färre hundar i dag som vuxit upp i naturen än då jag började här för tre år sedan, säger Kaiste.
Alla historier är ändå inte solskenshistorier.
– Den ekonomiska krisen syns tyvärr i allt fler övergivna familjehundar. Folk reser utomlands i jakt på arbete och överger sina hundar, säger Kaiste.
I Europa finns länder med mycket större problem än Estland när det kommer till hittedjur. Hittehundarnas öde i Rumänien skapade rubriker också hos oss förra hösten. Massavrättningarna för att försöka få bukt med den växande flocken spårade ur då en flicka blev biten av en hund. Vanliga medborgare började ”hjälpa till” i processen och ta livet av hundar på smärtsamma sätt.
Resa över Östersjön
Pontu blir vild av glädje. Där är den snälla tjejen han känner igen! Hon får greppa hans käke, pilla in fingrarna och granska tändernas och munnens skick. Hon klappar honom uppskattande. Det känns bra. Han trycker sig mot henne, ger henne pussar. Hon tar honom med sig mot en bil. Kul! Han skuttar omkring i extas, tar ett språng upp i bakluckan.
Han lägger sig. Här är hans plats. Stor som han är tar han upp hela utrymmet. Huvudet lutar han mot kanten av bakluckan. Nosen mot fönsterrutan. På baksätet sitter hans hundkompis Lilleke och en katt. Också hans namnskylt i trä finns med.
Resan känns lång. Hans sporadiskt tunga suckar får tjejerna att säga något uppmuntrande om att de snart är framme. Pontu fortsätter vila.
Från Tallinn tar Knuth och Torenius färjan till Helsingfors där de nya ägarna hämtar djuren. Så har de gjort många gånger förut. Just i dag är färjturen inhiberad och resan blir extra lång. Många samtal ska ringas och tider koordineras. Ombord på färjan hinner de ordna det sista pappersjobbet.
– Alla djur får ett sådant här, säger Knuth och visar upp Pontus pass och vaccinationsstämplar. Pontu har många stämplar då han var så länge på gården.
Precis som Finland klassas också Estland i dag som ett rabiesfritt land, men hundraprocentigt säker kan man inte vara med rabies. Därför får man aldrig direkt adoptera en nyhittad hund, utan den observeras först på gården för att kunna minska risken att den bär på någon sjukdom.
Adoption inte för alla
På både hittedjurshemmen, djuren och deras medicinska historia ställs krav. Men också på den som adopterar. Potentiella kandidater intervjuas för att försäkra sig om att de är lämpliga ägare. En adoptivhund passar inte alla.
– Man måste beakta att oväntade problem kan uppstå. En hund kan plötsligt bete sig helt annorlunda i ett hem än på gården. Vi hjälper ju till bäst vi kan, men tar man en sådan här hund måste man vara förberedd på att orka jobba med den, säger Torenius.
Klockan är 02 på natten. Nu stannar bilen! Pontu skjuter ut som ett skott ur bakluckan. En parkeringsplats, spännande. Han snusar runt. Märker reviret. Plötsligt kommer en ljus dam, som en vit ängel emot. Pontu kastar sig mot henne. Han gillar henne omedelbart. Pussar henne till hälsning. Men då den andra tjejen börjar gå i väg stannar han upp. Tittar länge efter henne.
– Pontu det är okej, du glömmer mig snabbt, hej då, säger hon till farväl.
Pontu följer med den nya damen. Det är natt, men äntligen får han komma hem.