Ovarsam sekund gav men för livet
Han bar skyddsglasögon, men det gick fel ändå. Fyrverkeripjäsen exploderade mot Cristofer Moens hals. I dag lever han med en permanent hörselskada.
Cristofer Moen vet inte än hur familjen ska fira nyåret, men några raketer blir det inte. Vid förra årsskiftet skadades hans hörsel av en nyårspjäs. Nu är han överkänslig för ljudvolymer över 65–70 decibel – vilket inte är mer än bakgrundsbruset när han kör bil med vinterdäck.
– Då börjar det skorra och klirra i örat. Det låter som när spritflaskorna i Sverigebåtens taxfree börjar darra. Det är mycket irriterande, och det kommer hela tiden när man sjunger, säger Moen.
Sången fyller Cristofer Moens fritid. Han sjöng i tre körer före olyckan. Efter olyckan beslutade han att fortsätta fastän det gör ont. Han sjunger fortfarande i två av körerna, och har börjat dirigera en tredje.
– Skorrandet gör sig påmint varje gång ljudvolymen stiger. Jag kan inte säga att jag hanterar det, men jag har lärt mig leva med det.
Skorrandet minskar om Moen drar sig i örsnibben, men så kan man inte hålla på. Den konstanta tinnitus som Moen fick på köpet kan han slå av genom att slå på radion, om det inte måste vara tyst.
– Vaknar jag på natten låter det som om brandlarmet gått, det trodde jag faktiskt första gången. Det är väldigt svårt att leva med tinnitus mitt i natten.
En småsak är då att Moens förmåga att lokalisera ljud försämrades med olyckan.
– När vi är hemma och jag frågar döttrarna var de är, och någon ropar här, är det nästan omöjligt att lista ut varifrån svaret kommer. Och så gör det ont om någon skriker nära mig.
Explosion i halsduken
Allt det är följden av en olycklig nyårsnatt för ett år sedan som Cristofer Moens familj firade med två andra Sibbofamiljer. Vid midnatt skulle det skjutas raketer, och det var herrarna som skulle skjuta medan kvinnfolk och barn skulle hålla sig på behörigt avstånd. Alla bar skyddsglasögon.
– Vi hade druckit glögg och vin, men vi var inte packade, säger han.
Skjutandet blev oplanerat och brådskande då klockan plötsligt tycktes skena i väg mod midnatt. En av herrarna lade ett serieskjutande batteri i snödrivan och tände på. Den lösa snön gav efter för varje skott, och batteriet kantrade allt mer. När det till slut sköt vågrätt hade Cristofer Moen backat kanske tio meter i snön. En av pjäserna träffade honom på halsen.
– Jag hann bara få upp högra handen innan det exploderade inuti halsduken. Det gjorde vansinnigt ont.
Moen kastade sig i drivan och öste in snö över hals och bröst. När han inspekterade skadan hemma var han blodig över hela överkroppen. Brännskadorna var trots allt lindriga. Festen fortsatte, men stämningen var avslagen då Moen tappat hörseln på vänstra örat.
– Jag tänkte att det går över.
Som lock på örat
Under läkarbesöken de följande dagarna var Moen i chock. Skåningen skyller inte på sin bristfälliga finska.
– Jag förstod vad läkarna sade, men insåg inte vad det betydde.
Inte ens efter behandlingar på öronklinik och i tryckkammare kom hörseln tillbaka på alla frekvenser. Läkaren bekräftade att skadan är permanent.
– Då gick ridån ner. Luften gick ur mig, jag fick börja sörja min hörsel.
Pipandet finns där hela tiden, likaså känslan av att ha lock på örat. I början försökte han skaka bort det vatten som inte fanns i örat. Moen blev deprimerad.
– Det goda med det är att man kan ta sig ur det. Jag bestämde mig för att det här inte skulle påverka mig.
Utöver de direkta besvären av skadan har den också förändrat Moens personlighet. Han har blivit lugnare och försiktigare.
– Det jag värdesätter i livet har jag börjat uppskatta mer. Musiken har blivit ännu viktigare för mig.