Bokrecension: Dina pengar är inte dina

Skatter diskuteras och ifrågasätts ofta, men ur samma vardagliga synvinklar som alltid. Vi klagar på höga skatter och gläds åt skatteåterbäring. Vi blir upprörda när skattepengar slösas bort eller rentav finansierar en lyxbil åt chefen. Vi är så vana vid att de rikaste smiter undan skatter att vi blir glada när en mångmiljonär meddelar att hen betalar skatt i Finland.

Det är alltid uppfriskande med en mer filosofisk syn på beskattning. Enligt en nyliberal tolkning är skatt stöld, därför att staten fråntar medborgarna rätten att bestämma vad de vill göra med de pengar de tjänat på marknaden. En motsatt syn förs fram av den unga filosofen Reima Launonen i boken Kuningasjako – Miksi verotus on oikein finansierad av Väns­terförbundets tankesmedja Vasemmistofoorumi.

Launonen utgår från filosofen John Rawls (1921–2002), som formulerat samhällskontraktet enkelt och träffande i tankeexperimentet om okunnighetens slöja. Vi väljer vilket slags samhälle vi vill ha, men det här valet gör vi bakom en slöja. Den döljer vår egen position i det blivande samhället: vårt kön, vår egendom, intelligens, våra förmågor och handikapp. Enligt Rawls skulle människor i en sådan situation välja ett samhälle som bygger på två principer. För det första ska alla människor ha samma rätt till ett system av grundläggande fri- och rättigheter. För det andra ska sociala och ekonomiska ojämlikheter endast få finnas om de gynnar de sämst ställda i samhället. Därför kan högre lön till vissa individer, säg läkare eller företagsledare, endast motiveras om det får begåvade människor att ytterligare utveckla sig. Deras insats ska komma till större nytta till de allra fattigaste än vad den ojämlika fördelningen av pengar kostar.

Enligt Launonen räknas inte äganderätten i vid mening till det system av rättigheter som Rawls kräver i sin första princip. Här är en av Launonens grundläggande och mest kontroversiella poänger. Enligt honom har människor endast rätt till nödvändig egendom som tryggar deras oberoende och frihet. Han utmanar den brett accepterade tanken om att vi har rätt att äga det vi genom hederligt arbete, eller arv, har skaffat oss. På ett filosofiskt plan ifrågasätter han Robert Nozicks (1938–2002) teori att människan har rätt att äga allt det som hon fått tag på genom rättvisa förvärv och byten. För Launonen spelar det ingen roll om egendomen har samlats in på ett rättvist sätt, om resultatet för hela samhället inte är rättvist. "Fördelningen" på marknaden är inte på något sätt mer grundläggande än "omfördelningen" genom skatter. Eftersom vi föds med olika förmågor räcker det inte att alla får samma frihet. I stället ska vi hela tiden dela om det goda i samhället, ge av dem som har mer till dem som har mindre.

I slutet av sin bok presenterar Launonen några konkreta drag av ett, enligt honom, rättvist system: Löneskillnaderna får inte vara för stora. Också kapitalskatten ska vara progressiv. Man ska undvika att beskatta konsumtion för mycket. Arvsskatten ska höjas. En medborgarlön ska införas. De strikta filosofiska principerna leder alltså till hyfsat moderata förslag, som skulle kunna passa dagens Vänsterförbund. Launonen skriver att också marknaden behövs och kommer ihåg att ta avstånd från Sovjetkommunismen.

I boken tecknas en bild av beskattningen som en fördelning från de rika till de fattiga. Ett annat sätt att tänka är att man betalar till sig själv i olika faser av livet. De flesta använder samhällets tjänster, som utbildning och vård, mest i början och i slutet av sitt liv och betalar mest skatt däremellan. Launonen hävdar till och med att vissa aspekter av beskattningen är speciellt fördelaktiga för rika medborgare, exempelvis infrastrukturen och rättssystemet som möjliggör företagande. I en sak är det lätt att hålla med honom: de som hävdar att de aldrig fått något av samhället har fel.