Bortglömda bland bergen och snön
I skuggan av bergskedjan som avgränsar Libanon från Syrien kurar de ständigt växande syriska tältlägren under ett lager snö. Det är den första i Bekaadalen för i år, och början på vad som kommer bli den tredje vintern sedan konflikten i Syrien startade.
LIBANON En bländvit snögubbe står mitt emellan två rader med låga tält utmed vägkanten i östra Libanon. En ung man knyter en stickad halsduk runt gubbens hals, några barn i tunna jackor och frostbitna kinder tittar nyfiket på.
Några kilometer bort ringlar en avfartsväg uppför bergen. Den tar slut i Arsal, en liten stad alldeles vid den syriska gränsen. Kylan är bitande här uppe, och mörkret faller snabbt över de isiga bergen.
Mitt i staden, på en bit mark utanför en moské, står ett tjugotal tält tätt intill varandra. Femtonåriga Iman står vid ingången till ett av dem – med bara ett par enkla sandaler på fötterna. Hon tittar i riktning mot Syrien.
– Vi brukar höra bombningarna när det är tyst om kvällarna, säger hon.
Iman kom till Arsal tillsammans med sin familj, totalt tretton personer, för en månad sedan. De flydde Qara – en strategiskt belägen by i Qalamoun-bergen i västra Syrien – efter att regimen tagit tillbaka kontrollen från oppositionen. Med hjälp av libaneser från Arsal kunde de ta sig över gränsen till Libanon.
Nu bor de, likt många andra Qara-bor, i enkla tält byggda av tunna presenningar här i Arsal. Imans mamma, 37-åriga Randa, tittar fram bakom hennes rygg.
– Välkomna in i vårt slott, skojar hon.
Tältet är snarare raka motsatsen: tomt sånär som på några lager med madrasser och filtar som ligger utbredda på golvet. Randas man, som är oroad över säkerhetsläget och inte vill uppge sitt namn, sitter tillsammans med resten av familjen runt en oljebrännare mitt i tältet. Den äldsta dottern, Hanan, håller sin yngste son – Molhem, född en månad innan de flydde Qara – i famnen.
– De började bomba Qara på morgonen. På kvällen hade vi flytt nästan allihop, berättar hon.
Molhem tappar sin napp, som letar sig ned mellan madrasserna. Randas yngste son, sjuårige Mohsen, fiskar snabbt upp den och stoppar tillbaka den i Mohsens mun. Iman tar fram sin mobiltelefon, en enkel modell med ett knallrosa skal, och visar en filmsnutt: några ungdomar som åkt runt på en motorcykel och filmat Qara. Husen är tomma, utblåsta. En del har reducerats till skelett.
Blottade inför kylan
Utanför tältet är himlen klar. Det verkar inte komma mer snö i kväll. Men vintern har bara börjat: kylan och snön stannar kvar länge i de libanesiska bergen. Många av de över en miljon syriska flyktingarna i landet är illa förberedda.
Haitham Hmeyed är en före detta polis som i dag jobbar med en av de många lokala organisationer som ger hjälp åt flyktingarna.
– Arsal är en stad på ungefär 30 000 invånare, men sedan flyktingarna kommit har den siffran tredubblats, säger han.
FN:s flyktingorgan UNHCR hade 20 000 syrier registrerade i Arsal i slutet av november. Men många är inte registrerade. En del på grund av rädsla att uppge sina namn, andra för att de inte har kunskap om registreringsprocessen, eller för att kontoren är otillgängliga.
Det närmaste ligger i Zahle, en dryg timme bort. Men resan dit, speciellt för en stor familj, är dyr. Randa och hennes familj skakar bara på huvudet som svar på frågan om de registrerat sig.
UNHCR hade ett kontor i Arsal tidigare, men det stängde i början av sommaren. Lisa Abou Khaled, som jobbar med registreringen i Bekaa, säger att det blev omöjligt i och med det ökade antalet flyktingar.
– Lokala organisationer ger mycket stöd till syrierna i Arsal, som har nära band till de libanesiska invånarna. Ofta kan de ta sig till Zahle på så sätt.
Historiska splittringar
Men att ta sig till och från Arsal innebär en fysisk resa genom områdets politiska splittringar. Vägen, som leder ned från berget går vidare genom byar och städer som uttalat sitt stöd till den syriska regimen. Porträtt av unga Hizbollahmedlemmar som dött då de stridit i Syrien sitter uppklistrade på husväggar och murar. I Arsal däremot, står invånarna, liksom många av de som flytt Qara, på den syriska oppositionens sida.
– Vi kommer att stanna här i Arsal, även om det inte finns några jobb eller möjligheter till försörjning. Det finns ingen anledning att ta oss någon annanstans i Libanon, menar Bilal, en annan man från Qara.
Han står tillsammans med en grupp andra unga män och barn runt en brasa som tänts i en liten metallhink. Elden värmer kinderna och framsidan på jeansen, men ryggarna som är vända ut mot kvällsmörkret är kalla. Bilal sträcker fram sina händer mot brasan.
– Vantar? Nej, jag har inga. Jag såg vantar på marknaden, för 6 000 lira (3 euro), men jag har inga pengar. Det är det enda vi tänker på nu. Vi behöver pengar, säger han.
Najib Mikati, Libanons tillförordnade premiärminister, har samma problem.
– Det internationella samfundet har inte tagit tillräckliga steg för att bemöta Libanons begränsade möjligheter, kommenterade han några dagar efter det första snöfallet.
Sent på kvällen, när lagret snö på marken fått en skare, ligger det en tystnad över tältlägren i Bekaa. Och snögubbarna står kvar vid vägkanten.