Bakom ryggen på elitsoldater

– De stormar Majdan! Klä på dig!

Jag tumlar ur sängen i mitt stekheta hotellrum. Klockan är 1.20 och i andra ändan av luren talar min SVT-kollega Elin Jönsson. Vi behöver inte säga många ord. På med ylletröja, dunjacka, mössa, halsduk, vantar. Fort i väg.

Vårt hotell Kresjtjatik ligger precis invid Majdan. Vi går ut genom entrén och hamnar rakt i famnen på ett hundratal kravallutrustade soldater från Berkut, de ukrainska elitsoldaterna. Ett femtiotal meter bort står inrikestrupperna uppställda vid barrikaderna.

Soldater, soldater överallt. De blåklädda inrikestrupperna har jag sett i fredligt samspråk med demonstranterna flera gånger, de är unga pojkar som inte täcker sina ansikten. Berkut med sina kamouflagedräkter och maskerade ansikten är en helt annan historia. Jag gör en lång lov omkring dem.

När de stormar barrikaderna står vi bakom och fotograferar. De rör sig framåt som en kil, led på led efter varandra, metodiskt tränger de sig framåt och demonstranterna är tvungna att ge efter för den obevekliga kraft som tvåhundra specialtränade soldater kan utgöra när de helt enkelt knuffar undan allt som står i deras väg.

Jag får ofta frågan om jag inte är rädd i vissa situationer som journalist. Det är klart jag är, men det är ju inte jag som står i främsta ledet och försöker stoppa Berkut. Jag bara rapporterar om vad som sker. Ändå är detta en situation där jag tydligt känner att här kan det gå illa – mycket illa. Och då gäller det att inte befinna sig på fel plats. Det finns situationer där man som journalist tvingas inse att man inte är det minsta skyddad bara för att man är journalist.

Just därför känner jag en mycket stor respekt för de fotografer och kameramän som har ställt sig i främsta ledet för att få de bästa bilderna. Det behövs ett visst mått av galenskap hos fotografer för att sanningen ska komma fram – och det gäller inte bara demonstrationerna i Ukraina.