Dikterna blev hans livlina

Bergspuma är namnet på en blå, rätt tunn bok med mjuka pärmar. Innehållet bjuder på överraskningar. Här finns dikter, korta, långa, på svenska, finska och engelska, som handlar om mental sjukdom, om att må dåligt, om ensamhet, sorg, frustration – och hopp.

Tomi Larsson, i dag 40 år, har rakt och ärligt skrivit om sin resa in i sjukdomens landskap och den slingrande vägen ut ur det.

– Det började med att jag skrev ner mina tankar när jag hamnade in på sjukhus 1999. Efter det har jag samlat ihop tanketrådarna till dikter.

Tomi Larsson började spela bandy när han var sju år. Sportandet var hela hans liv och han spelade på hög nivå. I skolan gick det inte så bra, för han hade svårt att koncentrera sig.

– Jag fick en knäskada som gjorde att jag måste sluta spela. Det var då, när jag var 25 år som sjukdomen bröt ut. Jag lider av schizofreni, lyckligtvis en lindrig form.

Det tog lång tid för Tomi Larsson att inse vad som var på tok. Han var bråkig och aggressiv, vilket tärde på relationerna till familj och vänner. En av hans kusiner fick honom att söka hjälp.

Svårt att acceptera

– När du har angst, bråkar och skriker fungerar ingenting. Det var grymt att få ett vitt papper i handen där det stod att jag var mentalt sjuk. Jag ville inte acceptera det.

När han några år senare satt på en läkarmottagning lossnade det. Han kunde gråta ut all sin ångest och rädsla och läkaren ingav honom hopp. Läkaren ville få in Tomi på ett rehabiliteringshem.

– Jag trodde inte på det, men där har jag nu bott i nio år. Där finns det handledare till hands. Man får trygghet och rutiner och lär sig att handskas med vardagen på nytt. Det betyder att man går till butiken, lagar mat och städar. Där finns också andra i samma situation så det finns alltid någon att prata med.

Tomi Larsson hade tur och fick snabbt en medicinering som fungerar.

– Det är inte alltid lätt att hitta rätt. Man får lov att vara inne på sjukhus i två månader medan de prövar ut olika preparat. Jag har en vän som fått fel mediciner i tio år och det är hemskt. Medicinerna kan ha svåra bieffekter och påverka ditt psyke på fel sätt.

Tomi Larsson har lärt sig att tala öppet om sin sjukdom.

– Om någon vill stämpla mig är det hans eller hennes problem, inte mitt. Det är så viktigt att prata, att inte bli ensam hemma och inte våga berätta för någon. Då blir man så ensam, så ensam.

Det har han själv erfarenhet av. Ensamheten är den stora plågan.

– I början visste jag inte om jag var sjuk eller bara hade en svår natur. Nu vet jag om jag har en dålig dag att det går över. Jag försöker alltid tänka att det kunde vara värre.

Han kan inte säga när han började inse att han var sjuk.

– Det kan hända att jag var lite annorlunda, men ofta är det något dramatiskt som gör att sjukdomen bryter ut. I mitt fall var det att jag måste sluta med sportandet och plötsligt stod där utan identitet.

Ibland tänker Tomi Larsson tillbaka på hur det var när han var frisk.

– Jag funderar på om jag skulle vilja vara utan de erfarenheter som min sjukdom under dessa femton år gett mig och kommer till att jag inte skulle vilja vara det. Jag har fått så många fina vänner och min familj och släkt är ett stort stöd. Jag behöver inte vara bitter.

Han tycker att psykvården fungerar rätt bra i Finland, i synnerhet om man jämför med många andra länder.

– Men det kan förstås hända att det inte finns tillräckligt med rehabilitering och ungdomar som mår dåligt borde få mera stöd än bara en pillerburk i handen.

Viktigt med motion

Själv är han nöjd med den hjälp han fått, men:

– Det finns handledare och personal som hjälper dig till en viss punkt, men när du skulle vilja börja jobba, så tar hjälpen slut. Man kan få ett dåligt betalt sysselsättningsjobb på ett halvt år i taget, men sedan hamnar man bort och måste vänta ett halvt år igen. Det är slöseri.

Under den tid man går sysslolös kan man lätt halka in i olika beroenden.

– Jag skryter lite i dikterna med att jag tycker om att dricka öl, men det är kanske för att verka lite tuff. I själva verket dricker jag inte särskilt mycket, men rastlösheten kan leda in en på fel spår.

Själv skulle han inte klara av att jobba heltid, men i våras fick han ett jobb som kamratstödshandledare, som han är oerhört glad över.

– Jag tränar innebandy och fotboll med ungdomar med mentala problem som antingen är på rehabilitering eller på sjukhus. I början var det bara åtta stycken, men nu kommer det tjugo per gång tre gånger i veckan. Det är jätteviktigt att komma ut och röra på sig. Vi har väldigt roligt, men om någon vill prata om sina problem ställer jag upp.

Han återkommer många gånger till hur viktigt det är för alla, men i synnerhet personer med psykiska problem, att motionera.

– När kroppen hålls i skick mår man också bättre mentalt.

Tomi Larsson poängterar att mycket hänger på en själv som patient hur man blir bemött.

– Ingen orkar med en person som tycker att allt och alla är vidriga. Man måste kunna samarbeta, då får man också handledarna på sin sida. Men det är klart att om du som en helt förvirrad 20-åring kommer in på en rehabilitering har du svårt att se att någonting någonsin kommer att bli bra. Men det gör det.

Eget liv

Själv hoppas Tomi Larsson på att småningom kunna flytta ut och bo för sig själv.

– Det har varit tal om att jag nu börjar vara mogen för det och att det kanske kan ske i vinter. Jag står i kö hos Niemikotisäätiö. Jag tror att jag kanske kan klara mig nu och det är viktigt att också stiga ut ur sjukdomsvärlden och se allt annat som finns omkring en. Jag vill inte känna mig som patient hela tiden. Att bo för sig själv skulle säkert också vara bra för självkänslan.

Dikter tänker han fortsätta att skriva också på finska och engelska.

– Absolut. En av dikterna har till och med tonsatts i USA. Jag har också skrivit ett skådespel, men det är kanske för kort för att kunna spelas. Det kunde kanske passa som hörspel. Vissa saker kan man uttrycka bra, ja bättre på finska. Det är jättesvårt att skriva på engelska. Min vokabulär räcker inte till alla känslor jag har, men det är roligt att försöka.