Fångenskap, frihet, försoning

När Nelson Mandela, efter ett kvartssekel i fångenskap, vandrade ut från Victor Verster-fängelset som en fri man i februari 1990 satt jag fast i Johannesburg 1 500 km från var allting hände. Alla plan till Kapstaden var fullbokade och med bil hade jag inte hunnit fram.

I stället satt jag i goda vänners lag och följde med allting via den dråpliga sydafrikanska tv:n (fängelset beskrevs som det vackrast belägna i världen, mitt bland alla vingårdar). Hur roligt vi ändå hade kunde läsas följande dag i Hbl.

Men snart var Mandela hemma i Jo’burg och de närmaste dagarna var mitt livs mest spännande. Utanför Mandelas hem i Soweto, på den stora mottagningsfesten på den då splitternya fotbollsstadion, den samma (dock renoverad för fotbolls VM 2010) där minnesfesten skall hållas på måndag. Han var här. Han var fri. Och han sade så kloka saker, om än litet läromästaraktigt.

En vecka senare försökte jag i en längre text under rubriken Mannen bakom myten analysera vad Mandela hade sagt, hurudan han var. Det bärande orden i den artikeln, det Mandela hade upprepat om och om igen, var utbildning och försoning. Dessa två teman kom också att prägla hela hans tid som det fria Sydafrikas första president. Det går inte att skriva en minnestext om Mandela utan att betona försoning.

Under mina mest formativa år som ung journalist på Hbl och på Dagens Nyheter i slutet av 1980-talet var kampen mot apartheid i Sydafrika den stora nyheten. Kåkstäderna brann, aktivister greps och torterades, och omvärlden isolerade landet med sanktioner. Befrielserörelsen ANC:s ledare i exil och de unga oppositionsledarna inne i landet, som upprätthöll en säregen gräsrotsdemokrati, var fascinerande visionärer. Jag reste runt och intervjuade många av dem.

Jag drogs till storheten i "the struggle", till den självklara kampen mot orättvisan, och till den fest som kampen i dess slutskede var – åtminstone för oss utomstående, som inte själva utsattes för alla trakasserier. Allt utspelades i strålande solsken och med ett enastående soundtrack, hela världens musiker hade ju rekryterats med mot apartheid och för Mandelas frihet.

Men en saknades alltså. Nelson Mandela själv. Honom kände vi bara från historiska dokument och från gryniga i hemlighet tagna bilder från fängelset. Ändå var det honom allting kretsade kring. Det var hans frihet, som symboliserade hela kampen.

Så kom han ut och var mycket märkligare än myten. Han var först och främst en lojal partimedlem som inte fattade beslut utan att först konsultera sina kolleger. Han ville att frihetskämparna skulle sätta sig på skolbänken. Han insisterade på att försonas med de gamla fienderna, de skulle inte straffas, de skulle respekteras. När motståndaren spelade fult, spelade han schysst.

På några år förhandlade Mandela och hans kolleger tillsammans med apartheidledarna fram en av världens mest progressiva grundlagar. Och så vann han och ANC förstås en överväldigande seger i de första fria valen 1994.

Som fri man och som president reste Mandela en hel del runt världen. Han charmade alla han mötte vare sig de var gamla aktivister eller företagschefer och ministrar. Kön av människor som ville skaka hand med honom var alltid lång. Själv fick jag allra hastigast göra det då han besökte Helsingfors.

Hemma var han nog så viktig som en symbol, men i praktiken delegerade han snart mycket till sina yngre kolleger. Det finaste med honom var att han ville bli av med makten så fort det bara var möjligt. Det tror jag både människan och myten mådde bra av.

Skribenten är verksamhetsledare för Amnesty International i Finland. På 1980-talet jobbade han som utrikesjournalist på Hbl och långa perioder som frilans i Afrika.