Oro och rädslor luftades i Tölödebatt
Blå Bandstiftelsen kallade i går till diskussion för att tala om oroligheterna på Rosavillagatan. Tölöborna känner sig fortfarande rädda och oroade.
Diskussionen som i går kväll ordnades för allmänheten om stödboendet på Rosavillagatan 10 drog förvånansvärt få åhörare med tanke på de svarta rubriker boendet framkallat i höst. Ett tjugotal grannar och andra intresserade deltog i till- ställningen. Oron och rädslan är fortfarande stor.
- Stödboendet på Rosavillagatan 10 i Helsingfors har 93 lägenheter, de flesta är små enrummare och tog emot sina fösta hyresgäster förra hösten.
- Boendet är avsett för unga bostadslösa med mentala problem och missbruk.
- Helsingfors stad köper boendetjänster inom Blå Band- stiftelsen som erbjuder boendetjänster inom Blåbandsförbundet.
- Staden har omkring 700 bostäder i olika enheter som är avsedda för långtidsbostadslösa.
- Många grannar i Tölö har motsatt sig anstalten där invånarna har rätt att använda droger.
- Staden måste nu konkurrensutsätta den operativa verksamheten vid stödboendet efter en anmärkning av Högsta förvaltningsdomstolen, eftersom Blå Bandsstiftelsen fick uppdraget utan anbudsförfarande. Social- och hälsovårdsverket förbereder som bäst konkurensutsättningen. I början av året kommer upp i nämnden.
Författaren och psykoterapeutstuderanden Anja Snellman öppnade diskussionen med att tala om rädsla inför sådant man saknar information om.
– Jag har följt med invånarnas diskussionstrådar på sociala medier. Det är bra att kunna vädra åsikter men mycket bygger på okunskap. Rädslan har förvärrats av mediernas lynchningsmentalitet och genom att de mest radikala åsikterna lyfts fram.
Diakonissanstaltens enhetschef Jukka Hampunen betonade vikten av principen om att de utsatta får en bostad först.
– Vi har gått igenom samma processer i alla stödboenden. Ansvaret börjar när invånarna får en permanent bostad då också missbruket minskar. Jag tror att det kommer att fungera här eftersom det gäller yngre personer.
Pia Lottonen, som arbetar inom hälsovården spelade upp ett band där man hör ett förfärligt skrik och sirenljud.
– Det här ljudet håller mig vaken om nätterna. När man måste bo bredvid sådant här är man dödstrött följande dag. Kan ni inte ordna en portvakt som skulle övervaka huset, undrade Lottonen.
– Visst skulle man behöva portvakt också till många andra vanliga hus. Det är en penningfråga. Men jag kan lova att det ser annorlunda ut om tre år, svarade Hampunen.
Blå Bandstiftelsens servicedirektör Maritta Matintalo påpekade att ett tiotal unga kunnat flytta till andra ställen under det gångna året då de börjat studera eller fått jobb.
Enligt Arja Pakkala är det fint att man ordnar bostad för det unga.
– Men gör man inte dem en björntjänst genom att samla alla i en så här stor enhet? Alla kommer hit för att de vet att det säljs droger.
– Många ungas dröm går i uppfyllelse då de får en bostad. Men problem uppstår när de bor ensamma och blir helt utan stöd, sade Pekka Kajava på Diakonissanstalten.
– Men skulle det inte vara bättre för alla parter om ungdomarna bodde någon annanstans och inte i dyra Tölö? Ni skulle ju kunna finansiera fler bostäder om ni flyttade till ett billigare område, sade Lottonen.
– Det är samma sak överallt, mottagandet är inte varmt, svarade Hampunen.
Pakkala frågade om stadens beslut är i linje med de stiftelseansvarigas och om de hellre skulle välja mindre enheter med bättre social struktur?
– Bäst vore det med splittrat boende och tillräckligt stöd i hemmen, svarade Hampunen.
Niina Arola som jobbar på stödboendet påpekade att enheten inte kommer att försvinna och att det inte heller blir drogfritt.
– Vi har nummer man kan ringa till om det blir problem.
Anja Snellman frågade hur många av åhörarna påverkats av stödboendet. Ungefär hälften markerade.
– Jag har bott här i 47 år, är gammal och rör mig långsamt. Jag är inte arg men jag blivit otroligt rädd hela tiden och undviker att röra mig ute kvällstid, svarade en äldre kvinna.
– Jag har varit tvungen att diskutera med min femåring om varför någon skrivit utanför oss att den vill döda oss Jag tror inte att ni kan hjälpa, sade Jonas Malmberg.
Många av grannarna tyckte att de inte fick tillfredsställande svar på sina frågor.
– De slingrade sig och hade en klar agenda, sade Dina Feinik-Lindström.