Euron kräver ett eget ministerium
Hur ska vi komma ut ur eurokrisen? Den ekonomiska och monetära union (EMU) som grundlades i och med Maastrichtavtalet byggde på en märklig tanke formulerad av bland andra Friedrich Hayek.
Otmar Issing, den europeiska centralbankens första chefsekonom uttryckte tanken så här: "Det som har hänt tack vare införandet av euron är att vi faktiskt har åstadkommit en avnationalisering av pengarna ... Penningpolitiken handhas av en övernationell centralbank, som är politiskt oberoende av medlemsstaternas regeringar. Därtill är all monetär finansiering av den offentliga sektorn förbjuden. Åtskiljandet av de offentliga finanserna och penningpolitiken är därmed säkrad."
Historien är mycket klar på den här punkten. Inget omfattande penningsystem – i synnerhet ett som bygger på symboliska pengar – har fungerat utan en intim koppling mellan en stat och penningutgivaren. Det visste många av dem som skapade EMU – till exempel Jacques Delors, men de föreställde sig att de problem som skulle följa av euron i sin tur skulle leda till att en fiskal union skulle bli nödvändig och också accepterad.
Försöken att lösa eurokrisen bygger på en annan märklig tanke. Den går ut på att ett medlemsland som råkat ut för en bank- och statsskuldskris ska göra som mönsterlandet Tyskland: "Se till att du får balans i den offentliga ekonomin och genomdriv strukturreformer som höjer landets konkurrenskraft. Om alla medlemsländer skulle sköta sig som Tyskland så skulle krisen bemästras."
En grundläggande makroekonomisk princip är att det måste finnas en balans mellan sparandet och investeringarna.
Tyskarna har varit sparsamma. De har genom arbetsmarknadsreformer pressat ner lönekostnaderna mer än andra euroländer. Därmed har Tyskland skaffat ett betydande överskott i sin utrikeshandel. Det överskottet har kommit till stånd genom att andra euroländer haft ett motsvarande underskott. Som helhet har eurozonens utrikeshandel varit i balans. Tyskarna har kunnat spara genom att öka sina fordringar på andra, mindre konkurrenskraftiga euroländer.
Tänk om alla skulle efterlikna Tyskland! Då skulle deflationskrisen permanentas. Läget inom Euroland påminner faktiskt om de ekonomiska kriserna under mellankrigstiden. Tyskland tyngdes av enorma krigsskadeståndsskulder till segrarmakterna. Dessa kunde bara betalas genom att Tyskland exporterade mer än landet importerade.
Men Frankrike och England ville inte att deras industrier skulle drabbas på grund av import från Tyskland. Ekvationen var därför omöjlig att lösa. När alla försöker skaffa sig ett export- överskott för att upprätthålla tillväxten och sysselsättningen drabbas först de svagaste och efter det även de starka.
Det förslag Sixten Korkman stöder i sin nyutkomna bok "Valuutta ilman valtiota" (En valuta utan stat) är bildandet av en bankunion. Han anser att övervakningen måste lyftas upp till samma nivå som den övriga integrationen, annars kan det uppstå motsättningar som kan sprida sig och bli ohanterliga.
Det är säkert ett steg i rätt riktning, men det biter inte på de två grundläggande problemen: att det fortfarande inte skulle finnas ett värdepapper utställt i euro som skulle vara ett en trygg placering genom att det garanteras av en centralmakt med tillräckligt djupa fickor och att ett land, som investerar mindre än det sparar, kan tvinga sina handelspartner att följa samma mönster, med risk för att alla drabbas av en deflationskris.
När EMU startade var man rädd för att medlemsländerna skulle angripas av utifrån kommande asymmetriska chocker, varför en gemensam penningpolitik inte skulle passa för alla. Den chock som drabbade utifrån – finanskrisen som började i USA – var emellertid symmetrisk, den hemsökte alla. Asymmetrin kom inte utifrån. Den hade byggts upp inifrån.
Krisländerna hade investerat med hjälp av lån från de sparsamma och konkurrenskraftiga. Nu kunde de inte låna mera, och inte heller betala tillbaka sina skulder. Återstod bara att skära ner, lida och hoppas – och med en viss rätt göra Angela Merkel och Olli Rehn till syndabockar.
Vad som nu krävs är inget mind- re än att ett slags eurofinansministerium inrättas. Det är en tanke som framförts av keynesianskt och kartalistiskt inspirerade nationalekonomer som Charles Goodhart och Jörg Bibow. Enligt den kartalistiska synen har staterna spelat en avgörande roll vid uppkomsten av pengar.
Euroministeriet ska kunna sälja euroobligationer som är säkra för placerarna genom att de tryggas av medlemsländerna i proportion till deras ekonomiska styrka. Det skulle även ha rätt att uppbära vissa skatter inom eurozonen. Finansministeriet kan i sin tur direkt eller via medlemsländerna göra långsiktiga investeringar som stöder den ekonomiska och sociala utvecklingen. Om det är omöjligt att, på grund av rädsla för vad som kallats en "transferunion", bilda ett sådant departement kan man besluta att investeringarna ska göras i medlemsländerna i samma proportion som de har bidragit till finansieringen av dem.
I den mån som euroministeriet ökar sin upplåning för att genomföra sådana investeringar som annars skulle falla på de enskilda staterna, kan dessa minska sin skuldsättning. Ett land som ingår i en valutaunion borde inte ha statsskulder som uppgår ens till 60 procent av bnp.
I USA är delstaternas skulder federalt kontrollerade och ska helst inte överstiga 10 procent av respektive stats bnp. Däremot kan den federala staten som bekant ha en skuldsättning som till och med överstiger euroländernas i genomsnitt.
Det finns embryon till ett gemensamt finansministerium inom EU, men det kan inte användas för eurozonen. I en valutaunion är kraven på ett inflytelserikt fiskalt organ betydligt större.
Om det inte går att etablera på grund av nationella motviljor kan vi bara välja mellan en mer eller mindre permanent eurokris eller en återgång till nationellt kontrollerade valutor.
Skribenten är nationalekonom och docent i internationell ekonomi