Foto: Hbl-arkiv/Björn Lejon. Författaren Henrik Arnstad.

Vår debatt behöver en Arnstad

Vet svenska debattörer mer om norsk politik än norrmännen själva?

Svaret kan tyckas självklart. Men den som följer ordväxlingen mellan svenska och norska debattörer i striden kring hur rasistiskt Norge är kan lätt få den uppfattningen att det är svenskarna som sitter inne med sanningen.

Under ledning av författaren Henrik Arnstad och krönikören Ehsan Fadakar på Aftonbladet har Sverige dragit ut på ett publicistiskt korståg västerut i akt och mening att upplysa norrmännen om vilka mörka makter Norge har fått in i regeringen i form av Fremskrittspartiet.

Rasismen har tagit plats i maktens korridorer. Problemet är bara att norrmännen inte fattar det, är Arnstads budskap. Och Fadakar stämmer in med en krönika som i stort sett idiotförklarar norrmännen, vilket jag skrev om i en kolumn i Hbl för en vecka sedan.

Att det är just Sverige som håller i storsläggan får raggen att resa sig extra mycket i Norge. Svenskarna ses som lika stora besserwissrar i Norge som i Finland.

Men där norrmännen kan avfärda Fadakars krönika som personligt tyckande och provokationer måste Arnstads inlägg ses med andra ögon. Arnstad tar i alla fall avstamp i ett historiskt kunnande och han bygger sin argumentation på annat än enbart tyckande. Så sent som i våras gav Arnstad till exempel ut en bok om fascism, en fascism som han nu ser smyga in bakvägen och normaliseras i politiken, bland annat i Norge.

Därmed inte sagt att norrmännen, eller vi andra, okritiskt ska svälja allt som Arnstad säger. Den minnesgoda kommer ihåg vilket ramaskri Arnstad väckte i Finland med sin bok Spelaren Christian Günther. Där påstod han bland annat att Finland under kriget var betydligt närmare bundsförvant med nazi-Tyskland än vad som hittills framkommit. Men hans "bevis" smulades sönder av historiker här hemma.

Nu är det norrmännens tur att ettrigt angripa Arnstad, och beskylla honom för faktafel.

Men Norge har inte helt intagit försvarsposition, trots att man febrilt letar efter sprickor i Arnstads argumentation. Röster höjs för att det ligger åtminstone lite sanning i vad svenskarna säger om Norge. Dessutom leder deras kritik till en god sak: den norska rasismdebatten får nytt liv.

Ett exempel är den diskussion som förs på Twitter under haschtaggen #norskrasisme. Det var en debatt som startade med att Warsan Ismail, en norsk student med ursprung i Somalia, skrev hur hon utsatts för rasistiska påhopp i vardagslivet, men som trots det kommer fram till följande slutsats i en tweet: Norge er ikke rasistisk, Norge er et vanvittig bra land og jeg er stolt av å være en nordmann. Men norsk rasisme finnes.

Det råder knappast någon tvekan om att främlingsfientlighet vinner terräng. Därför behövs debatt och där har Arnstad och Fadakar lyckats, oberoende om vi tycker att svenskarna är besserwissrar eller inte.

Men efter Norge vore det kanske inte helt fel om Arnstad riktade sina blickar österut igen. Också vi har element som lever i tron att det finns enkla svar på svåra frågor och att det mesta som går snett är invandrarnas fel.

I en intervju i Nykypäivä förra veckan sade baskettränaren Henrik Dettmann att Finland är ett "oerhört intolerant" land, till och med rasistiskt.

Men det krävs kanske en svensk Arnstad för att få fart på en finsk debatt.