Den grekiska kraften
I fyra år har Europa hållit andan medan grekerna kämpat mot ett sparprogram som kan avgöra kontinentens framtid. Kajsa Ekis Ekman skildrar eurokrisen sedd från Aten.
Sommaren 2011 stiger journalisten Kajsa Ekis Ekman av flygbussen på Syntagmatorget i centrala Aten. Hon möter ett folkhav. Megafonförstärkta tal ekar över torget som ockuperats av tusentals personer i protest mot sparpaketen som den så kallade trojkan – EU-kommissionen, Europeiska centralbanken (ECB) och Internationella valutafonden (IMF) – vill påtvinga Grekland.
– Det var politik överallt. Folk sade att de skulle störta regeringen och krossa sparpaketet. Det kändes mer som än folkresning än en kris, minns Ekman.
Tidigare under sommaren hade Fotini, Ekmans grekiska vän från gymnasietiden, ringt upp sin gamla klasskamrat med vrede och oro i rösten: "De håller på att rösta igenom ett avtal som kommer att halvera våra löner, ungdomen kommer inte att ha någon framtid om det här går igenom, det har varit upplopp på gatorna i två dagar!", berättade Fotini. Ekman mindes inte sin vän som en särskilt politisk person, men krisen hade ändrat på det. Nu brann Fotini av engagemang, liksom så många andra greker.
För Ekman blev telefonsamtalet startskottet för ett tjugotal resor till det krisdrabbade Aten. Under två år besökte Ekman Grekland nästan varje månad, ibland oftare. Hon mötte politiker från höger till vänster, aktivister, journalister, akademiker och otaliga vanliga greker. Slutresultatet blev boken Skulden – Eurokrisen sedd från Aten, en lättillgänglig krisskildring där faktaavsnitt varvas med "historia i realtid", som Ekman uttrycker det.
Klassförakt
Våren 2010, när eurokrisen var ett faktum, riktade den samlade europeiska dagspressen ett anklagande finger mot "de lata grekerna" som sabbat för resten av den monetära unionen. I spetsen gick den tyska kvällspressen och tidningen Bild, fast i sak verkade ledarskribenter över hela Europa dela samma analys: Greklands problem ansågs vara "i hög utsträckning självförvållade" som Hbl (4.5.2010) skrev på ledarplats.
– Det var ett klassförakt. Bloggare och kommentatorer över hela Europa skrev att grekerna är latmaskar. När jag kom till Aten 2011 bubblade det av ilska över de här myterna, folk bad mig säga till folk i Sverige att det här inte stämmer.
I själva verket hör grekerna till dem som arbetar mest i Europa och pensionerar sig sist, berättar Ekman med hänvisning till statistik från bland annat OECD (Organisationen för ekonomiskt samarbete och utveckling) och EU:s statistikmyndighet Eurostat. Krisen kan heller inte förklaras med en alltför stor offentlig sektor: Grekland ligger efter bland annat Sverige i antalet offentliganställda per bnp.
Däremot stämmer det att Grekland har en mycket stor statsskuld. Men det var först efter finanskrisen som började i USA 2008 som statsskulden verkligen sköt i höjden.
– Man ska inte förneka att det finns problem i det grekiska systemet, men den omedelbara orsaken till krisen var finanskraschen i USA. På bara två år gick Greklands statsskuld upp från 100 till 143 procent. Det var mycket på grund av att man stöttade upp sina banker, förklarar Ekman.
En ännu viktigare orsak till krisen var de så kallade gjutfelen i euron.
– Euron har bidragit till en klyfta i Europa mellan "centrum" och "periferi".
I centrum ligger främst av allt Tyskland, som vunnit mycket på euron, medan krisländerna, alltså periferin, förlorat på valutaunionen. Den tyska exporten steg med 117 procent efter eurointrädet. Sydeuropa började konsumera tyska varor. Hela OS i Grekland sköttes med tysk elektronik och tunnelbanan i Aten drivs av tyska Siemens. Det här bidrog euron till.
350 euro i månaden
I valet 2012 röstade 70 procent av grekerna på partier som var mot trojkans sparpaket. Största partiet blev ändå konservativa Ny Demokrati som var för de drastiska sparåtgärderna. På grund av en vallag som ger vinnaren i parlamentsvalet ytterligare 50 mandat kunde Ny Demokrati bilda majoritetsregering.
Valresultatet tillsammans med en mycket hård och våldsam hantering av demonstrationer mot trojkan har dämpat en del av den entusiasm som Ekman mötte på Syntagmatorget 2011.
– Många är lite föraktfulla mot sig själva och hur de var för två år sedan. De var så entusiastiska och så tycker de i dag att, "äh, det där var bara skit". De vill inte att jag skall påminna dem om hur de var då. Men mötena fungerade ändå som en gigantisk folkbildningskurs. Alla lärde varandra vad Internationella valutafonden är för något, vad de vill med vårt land, varför, vad vi har för skuld egentligen.
Mer än något är det de hårda sparåtgärderna som knäckt mycket av motståndet. De ungdomar som kan emigrerar medan andra axlar ansvar för sig själva och sina närmaste.
– Folk är utmattade. De har fått sina löner halverade och skatterna höjda. I dag är det inte krisen, utan krisåtgärderna som är själva problemet, säger Ekman och tillägger lite bistert.
– Olli Rehn vill ju att grekerna skall ha en lön på 350 euro i månaden.
Radikalast i Europa
I sin bok berättar Ekman hur hon en dag får syn på en man i kostym som rotar i soporna på innergården till huset där hon bor. Mannen, som ser välbärgad ut, granskar även innehållet i Ekmans soppåse. När Ekman förstår att han letar efter mat blir hon chockad.
– Folk har kvar sina Iphones och sina datorer men har ingen mat i kylskåpet. Så fort har det gått, medelklassen har försvunnit på bara några år.
Men Ekman vill inte frossa i misären.
– Först sade man att allt är grekernas fel, sen började man tycka synd om de stackars grekerna, "folk svälter ju ihjäl och nazismen växer, allt blir värre". Se folks kamp i stället!
Bland personerna som Ekman intervjuat finns Alexis Tsipras, ordförande för vänsterpartiet Syriza som i dag är Greklands största parti enligt flera opinionsmätningar. Vad händer då om Syriza faktiskt vinner nästa val?
År 2012 hade flera europeiska banker fortfarande stora investeringar i grekiska värdepapper. Greklands utträde ur valutaunionen hade orsakat de här bankerna enorma förluster. Det trumfkortet berättar Tsipras att han hade velat spela för att omförhandla de hårda sparkraven. Men i dag är situationen en annan. Bankerna har hunnit "investera sig ur Grekland" och trojkans strypgrepp om landet har hårdnat. Ändå är Ekman optimistisk.
– Vad vi ser är ett slag om den europeiska välfärdsstatens framtid och Grekland är fronten. Grekland är Europas mest radikala land just nu, om de lyckas vända utvecklingen kommer vi att se en vänstervåg i hela Europa.