"Kärlek är tjockare än blod"

Meimei Ahlfors, snart 13, år är på väg på skoldisco, via en kompis.

– Tom är en rolig pappa som skämtar mycket. När jag inte är med kompisarna är jag gärna med honom, säger hon och med ett hej slinker hon ut genom dörren.

Tom Ahlfors och hans hustru Bettina Brantberg hade svårt att få barn. De beslöt att lämna in pappren till Rädda Barnen för att få ett adoptivbarn. På grund av att Tom fortfarande studerade uppfylldes inte de ekonomiska kraven för adoption och processen fördröjdes. Då inledde de också en fertilitetsbehandling.

– Bettina blev gravid och vi sade adjö till Rädda Barnen för den gången, berättar Tom.

Snart föddes tvillingarna Linn och Benjamin, som var kolikbarn vilket gjorde babytiden väldigt tung.

– Jag minns att jag stod lutad mot en liderdörr och sov stående, medan jag vyssjade babyerna i vagnen.

Det tog alltså en tid innan de började fundera på syskon till tvillingarna.

– Vi var båda två rätt halvhjärtat inställda till att få ett barn till, men småningom började vi tala om att vår förstfödda inte hade kommit än.

Sagt och gjort. De ställde sig i adoptionskön igen. För dem var det inget konstigt med att adoptera. De har båda nära släktingar som kommer från andra länder.

Medan processen, som allt som allt tog ett par år, pågick föddes Meimei i december 2000, i provinsen Jiangxi i Kina.

– Vi väntade som på solens uppgång på besked. I slutet av september fick vi ett samtal från Rädda Barnen. De hade ett slutet kuvert på byrån och Bettina ilade i väg.

Det sade klick

När Tom fick se fotot på den mörkögda lilla flickan som skulle bli deras, sade det genast klick.

– Det var fantastiskt. Jag blev förälskad med detsamma, säger han och berättar att han fortfarande bär med sig det första inplastade fotot av Meimei, som betyder plommonblomma eller lillasyster, och tittar på det ibland.

I november åkte alla fyra till Kina och i kaféet i en hotellvestibul överlämnades den lilla flickan till familjen.

– Det var vår lyckligaste och hennes mest traumatiska dag. Det har jag funderat mycket på.

Ingen skillnad

Tom Ahlfors är känslig för att folk gör skillnad på biologiska och adopterade barn.

– Det sägs att blod är tjockare än vatten, men som Astrid Trotzig säger är kärleken tjockare än blod. Jag känner samma ömhet för och samma irritationer över alla tre. I vardagen är det inget problem med att ha ett adopterat barn, men på ett filosofiskt plan grubblar man mera.

När familjen kom hem från Kina var Meimei först lite avståndstagande gentemot Tom.

– Jag beslöt att själv också aktivt börja med anknytningsprocessen, att hålla henne mycket i famnen, få kroppskontakt och se henne i ögonen. Efter två veckor var hon inte längre rädd för mig. Nu hade vi det lyxigt. Nu var vi fyra i familjen som tog hand om ett barn, medan vi åtta år tidigare var två helt utsjasade föräldrar som hade hand om två skrikhalsar.

Meimei har aldrig, såvitt Tom vet, blivit mobbad. När hon började på dagis och i skolan berättade Tom och Bettina om hennes bakgrund för de andra föräldrarna och skolkamraterna.

– Numera finns det också i de finlandssvenska skolorna en hel del barn med annorlunda bakgrund, så det är inget exceptionellt.

Familjen först

Familjen Ahlfors-Brantberg har lärt sig en del om den kinesiska kulturen och besökt Kina två gånger efter att Meimei kom.

– Just nu säger Meimei att hon inte vill åka till Kina, så då åker vi inte. Många adopterade barn gör så kal­lade rotresor och besöker det barnhem de kommer från, men det är inte aktuellt för oss just nu. Hur det blir framöver kan vi inte veta.

För Tom har familjen alltid kommit i första hand. Han har ingen hobby som för honom utanför hemmets väggar.

Han var föräldraledig med Linn och Benjamin ett år och för några år sedan var han alterneringsledig och kunde vara mycket tillsammans med Meimei.

– Det var mycket värdefullt. Det var också roligt att följa med henne och hennes kompisar.

Ett svårt slag

För ett drygt år sedan insjuknade Tom i cancer med mycket tuffa behandlingar som följd.

– Cancerdiagnosen var förstås ett mycket hårt slag, både för mig och för familjen. När behandlingen kom i gång blev jag fort sämre av både strålning och cellgifter och slogs så småningom ut nästan helt. Jag låg mer eller mindre i sängen dygnet runt i några månaders tid. Dessutom åt jag starka mediciner som också påverkade mitt tillstånd. Min energi gick åt till att klara mig och jag hade inte krafter att vara utåtriktad mot resten av familjen.

Tom sov största delen av dagen och kunde inte delta i några aktiviteter alls.

– Det var en snörik vinter, men det blev ingen snöröjning på gården för min del i fjol. Jag hade en slang in­opererad i magsäcken och åt flytande energilösningar genom den, liggande i min säng.

Att vara pappa blev plötsligt satt på undantag den hösten och vintern.

– Ibland kunde jag tänka på detta, vilket ökade ångesten över att vara sjuk. Sakta men säkert minskade biverkningarna av behandlingen och på våren kunde jag återvända efter några månaders mental frånvaro.

För tillfället är Tom friskförklarad och nästan återställd.

– Men det är klart att en sjukdom av det här slaget förändrade mitt sätt att se på världen, mer eller mind­re på alla plan. Dessutom får vi ju leva med en ständig oro att cancern återkommer.

Han säger att många som ligger på sin dödsbädd ångrar att de har jobbat för mycket.

– Jag kommer knappast att tycka att jag har ägnat mig för lite åt mina barn. När det gäller min identitet är det viktigaste att jag är pappa och förälder. Jag försöker inte leva upp till några konventionella mansroller. Jag är jag, lagar mycket mat och bakar med barnen.

Han säger att det viktigaste är att vara närvarande, fysiskt och mentalt.

– Att finnas till för barnen när de behöver mig.