"Finlandssvenskarna hotar snöa in"
Maria Björnberg-Enckell lämnade kommunalpolitiken för att växla ner och skaffa sig ett liv. Inför sin femtioårsdag oroar hon sig över gnälliga finlandssvenskar, förkärleken för byskolor och den helsingforsiska chauvinismen.
I september i fjol meddelade Maria Björnberg-Enckell att åtta år av kommunalpolitisk värnplikt fick vara nog. Bakom sig hade hon två perioder i Helsingforsfullmäktige, varav den senare präglades av skolnätsreformen. Skolsammanslagningarna väckte starka känslor och inte sällan riktades vreden mot Björnberg-Enckell, som drev hårt på färre men starkare skolor.
– Jag blev själv provocerad av föräldrarnas ängslan och oro. Hur kan vuxna gnälla och gråta medan barnen står bredvid? För ungdomarna spelar det inte så stor roll i vilken byggnad skolan finns utan de önskar goda lärare och meningsfull undervisning.
Trots att hon lämnat politiken ligger utbildningsfrågorna fortfarande nära hjärtat. Speciellt oroad är hon av diskussionerna som förs i Svenskfinland.
– De handlar alldeles för mycket om plats och tradition, och baserar sig på uppfattningar som att "byskolor är bra skolor". I stället borde vi fråga oss vad som behövs för en bra skola, och vad våra barn behöver för att klara sig om trettio år.
Björnberg-Enckell är nöjd över att hennes egna barn har gått i en större lågstadieskola.
– Stora enheter kan vara en risk. Men min erfarenhet, som baserar sig på siffror, resultat och mobbningsfall, visar att de största farorna finns i små skolor med obehöriga lärare. De större enheterna har en stabil leverans av kringservice, vilket är väldigt viktigt för barnen. Ledarskapet är allra viktigast.
Den politiska styrningen i kommunerna är också viktig, lärde hon sig på åtta år.
– Men jag förstår inte hur männi-skor klarar av att sköta sina förtroendeuppdrag vid sidan av jobbet. Så länge politikerna inte får ordentlig ersättning för den insats de gör blir det mest pensionärer, studerande och offentligt anställda som kan ställa upp.
Tanken på vad metropolförvaltningen kommer att betyda för kommunalpolitikernas arbetsbörda var avgörande för Björnberg-Enckells beslut att dra sig tillbaka. Samtidigt ser hon stora möjligheter inom metropolen – för den politiker som vill och kan engagera sig.
– Vi har många svenska gymnasier, till exempel Sibbo och Vanda får kämpa hårt för att klara sig. Med samordning på regional nivå kunde man använda resurserna på ett fiffigare sätt.
- Aktuell med: Fyller 50 i dag på svenska dagen.
- Bor: Tillbringade den tidiga barndomen i mörkaste Savolax, bor sedan dess i centrala Helsingfors.
- Familj: Högljudd släkt, tvillingdöttrarna Louise och Siri 16 år, Ingrid 11 år, särbo Mika. När vi reser med barnen är vi sju personer.
- Karriär: Jobbat som tv-redaktör vid Yle. Kommunalfullmäktig i Helsingfors 2005–2012 med många uppdrag inom utbildning, bland annat ordförande för Sydkustens Landskapsförbund. Nu för tiden skribent, grundar eget för att kunna åta sig projekt och uppdrag av olika slag.
- Förtroendeuppdrag: Prakticum, Församlingsrådet i Johannes församling, Luckan, Kassandras vänner, Villa Karos vänner och Villa Ensi.
- Utbildning: Litteraturvetenskapen var naturlig för den som ville skriva, Hanken för den som ville förstå ekonomi. Grundkursen i redovisning var nyttigast. Publicerat sig skönlitterärt och deltagit i antologier, senast antologin om klass De Andra.
- Gör på fritiden: Kockar, joggar, talar och surfar. Förtjust i ny informationsteknologi.
- Läser: Just nu Sinikka Nopolas nyaste och Boken om mitt liv av Teresa av Avila. Mina favoritförfattare är många, väntar på bok tre om Ivarlassy av Thomas Wulff.
Herrsystem styr
Maria Björnberg-Enckell gick med i politiken i samband med att hon hade fått tvillingarna Louise och Siri som snart fyller sjutton år.
– Jag ville göra något för svenskan och ställde upp för SFP. När min yngsta dotter Ingrid var ett år blev jag kretsordförande för SFP. Då jag ställde upp i kommunalvalet 2004 visste jag knappt vad fullmäktige gör.
Som nyinvald tyckte hon att stadsplanering verkade mest intressant, men Eva Biaudet styrde in henne på utbildning. Det som förvånade Björnberg-Enckell var reaktionerna på hennes engagemang.
– Folk undrade varför jag höll på med politik, som om det var något smutsigt.
Hon misstänker att det beror på att SFP uppfattades som lantligt och därmed opassande för en kulturredaktör med överklassbakgrund.
– Det finlandssvenska Helsingfors är på många sätt gammaldags. Det är konservativt och chauvinistiskt. De informella herrsystemen är starka. Hur många kvinnor finns det i fondkretsarna och bland juristerna som sköter de stora affärerna?
För en minoritet är utveckling och utbildning livsviktiga, anser hon.
– Traditioner och gammalt trams borde komma i andra hand. Om vi inte öppnar oss mot världen, ligger steget före och jobbar för framtiden, snöar vi in. Då upphör vi att existera annat än i våra små, dammiga sammanhang.
Hittade liv
När Maria Björnberg-Enckell beslöt att inte ställa upp i kommunalvalet fattade hon samtidigt ett annat beslut.
– Jag tänkte att jag måste få ett liv. Min kalender var full med möten, när jag hade en ledig stund skrev jag ett blogginlägg, en kolumn eller twittrade. Att tala med journalister och sitta i radiostudior tar också tid.
I dag kan hon använda sina kvällar till att hjälpa dottern Ingrid med läxorna, eller till och med gå på bio.
– Nuet är värdefullt. Jag har slutat titta framåt och bakåt. Flera av mina nära har dött, det är ett perspektiv jag bär med mig.
Eftersom många av hennes styrelseplatser var kopplade till fullmäktigeposten har de fallit bort. Församlingsrådet i Johannes församling har hon varit med i ända sedan 2002.
– Kyrkan är viktig för mig, allt handlar egentligen om varför vi är här och varifrån vi kommer. Om man läser de stora författarna inser man att de alla är upptagna av livets väsen. Och kärlekens väsen.
Om det här skrevs i en annan tidning än Hbl skulle fokus på intervjun kunna ligga på kärleken. Björnberg-Enckell skilde sig från sina barns far 2009.
– När det var som jobbigast drömde jag om att träffa någon. Sedan hände det, ett mirakel. Det är en gåva för mig att få dela tillvaron med någon.
Det nya förhållandet som har ett år på nacken förblir en privat sak. Precis som femtioårskalaset.
– Jag firar i en liten krets. Först funderade jag på en mottagning, men det behövs inte. Jag är ju ingen offentlig person.