50 år sedan hörde sonen olycksflyget över hemmet
Anders Andersson gick till uthuset för att hämta olja till värmekaminen. Han hörde flyget ovanför huset och tänkte: Snart kommer pappa hem. Och August kom mirakulöst nog hem – om än några dagar senare. Han var en av tre som överlevde flygkraschen på Åland den 8 november 1963.
År 1963 var Anders Andersson 16 år och bodde med föräldrarna August och Inga Andersson i Kastelholm i Sund. Han berättar att fadern lidit av svår huvudvärk på grund av en polyp i örat. Den hade opererats bort i Åbo och nu var det dags för en efterkontroll.
Fredagen den 8 november var August, då 46 år, på väg hem med kvällsflyget från Åbo och flygrutten gick som alltid över hembyn. Sonen Anders noterade flyget när han hämtade oljan. Han såg det inte i den täta dimman men han hörde ljudet.
Sade bara jaha
Senare ringde telefonen. Exakt vilken tid vet inte Anders men hans syster, som var bara 12 år, svarade. Personen från Aerokontoret meddelade att planet hade störtat.
– Jaha, sade min syster och lade på luren – utan att fråga något mer, berättar Anders.
Mamma Inga höll på med familjens tvätt när samtalet kom och när hon fick det förfärliga beskedet försökte hon ringa flygkontoret, men förgäves. Linjerna var blockerade. Inga och Augusts bror Armas åkte omgående till flygfältet och barnen blev hemma. En äldre bror i familjen, Sune, var vid den här tiden 19 år och läste till kock i Mariehamn. Han bodde på internat och under olyckskvällen gjorde han som många gånger tidigare. Han åkte till en korvkiosk, som var en samlingsplats för ungdomar på den tiden.
– Det kan hända att vi fick höra om olyckan när vi stod vid kiosken men vi såg ingen brandrök från fältet som inte låg så långt därifrån. Det var sådan dimma. Senare på kvällen ringde mamma till internatet med beskedet – pappa hade varit med ombord men han hade klarat sig, säger han. Barnen hemma i Sund fick också samma glädjebesked några timmar efter att mamman lämnat dem.
- Aeros DC-3:a från Åbo till Mariehamn störtade vid inflygningen till Mariehamns flygfält den 8 november 1963 kl 19.03.
- 22 personer omkom och tre överlevde, flygvärdinnan Marianne Kullberg, Pekka Linkiö från Helsingfors och chauffören August Andersson från Åland.
- Det var tät dimma och planet sjönk och steg några gånger vid inflygningen. Sedan bröts kontakten till flygledningen där man först antog att planet vänt tillbaka till Åbo.
- Planet kom på för låg höjd och vingarna slog i trädtopparna. Träd på en sträcka av 150 meter knäcktes på olycksplatsen.
- Efter olyckan på Åland spekulerades det i vilken inverkan Joensuu haft på piloternas beslut att landa trots den dåliga sikten.
- Den rättsmedicinska undersökningen visade att ingen i olycksplanets besättning hade alkohol i blodet.
- 1968 restes en minnessten nära olycksplatsen. På fredag ordnar Ålands landskapsregering en ceremoni i Jomala kyrka för att hedra minnet av de omkomna.
När Nya Ålands reporter Annika Orre 1998 gjorde en artikelserie om flygolyckan intervjuade hon August Andersson. Han hade suttit längst bak i planet och vid inflygningen hörde han hur det small till på vänster sida av planet. Det lät som om något tungt föll ner från hyllan. Sedan följde ett nytt brak, som av åska, och August förlorade medvetandet. Han vaknade av frisk luft som strömmade in.
Han såg att det brann omkring honom, han hörde rop och skrik och uppfattade en obeskrivlig röra i kabinen. Han såg också ett svart hål och någon som hoppade ut. Han tog sig dit och hoppade – en ren instinkthandling, sade han till Nya Åland. Hålet var reservutgången i aktern. August landade först i en trädkrona och hoppade sedan ner på marken.
– Han sade efteråt att det var lika högt som att hoppa från ett betlass, det vill säga två tre meter. Han var ju chaufför och hade kört åtskilliga lass med sockerbetor, säger Anders Andersson. På marken hörde han någon ropa – senare förstod han att det var flygvärdinnan Marianne Kullberg – att man skulle ta sig bort från flygplanet eftersom det kunde explodera. August släpade sig från vraket och irrade runt i omgivningen innan en bilist plockade upp honom och körde honom till sjukhuset.
– Han kom hem efter några dagar. En tå var bruten och han hade brännskador på handen och i pannan. I övrigt var han vid god vigör, säger Anders Andersson. En månad efter olyckan kom Hufvudstadsbladet på besök och fotograferade August och Inga med de sex barnen inför julfirandet. "Fars räddning och återkomst är den största julgåvan av alla", hette det i tidningen.
Ingen krishjälp
Flygolyckan var en ofattbar tragedi på Åland. 22 personer dog, 13 av dem ålänningar. Nästan alla i öriket kände de omkomna eller någon av deras släktingar. Men någon kristerapi förekom inte, de anhöriga fick bearbeta sina känslor på egen hand. Än i dag är det för svårt för flera anhöriga att prata om olyckan offentligt.
Anders och Sune Andersson säger att flygolyckan inte blev något stort samtalsämne ens i deras familj där glädje rådde i stället för sorg.
– Pappa hade inget obehag av att prata om kraschen och han var glad över den dispens han fått, men livet måste gå vidare. Han blev inte heller rädd för att flyga. Statistiskt sett trodde han inte på att han skulle råka ut för en liknande olycka igen, säger Anders Andersson.
August Andersson dog 2002, 84 år gammal.