Hans snapsvisa sjöngs av världsstjärna i tv
Många 50-plussare kan säkert nynna melodin till Nellyn palmikko. Och minst lika många, och yngre, har sjungit snapsvisan Minne. Dessa två så olika bidrag till Finlands musikhistoria har samma textförfattare, Bosse Österberg.
Mångsysslaren Bosse (officiellt Lars Magnus) Österberg, 71, har av föreningen Forna Normallyceister utsetts till Årets Nors. Hederstiteln har tidigare beviljats 32 forna elever i Svenska normallyceum som i april firar sitt 150-årsjubileum.
Arkitekten, illustratören och textförfattaren Österberg är fortfarande aktiv.
– Men jag uppträder inte längre som sångare. Jag blev aldrig av med rampfebern.
Däremot sjunger och skriver han gärna snapsvisor. Han har en egen arkitektbyrå och ritar "vackra hus". Hans roliga gubbar förekommer fortfarande i reklam- och undervisningssammanhang, i tidningar och tidskrifter.
Anlag i arv
Sången om Nellys fläta var rena landsplågan under 1960-talets senare hälft. Tillsammans med sin bror Robert turnerade Bosse under många år och till sist vägrade de att sjunga om Nelly, trots publikens protester.
– Turnerandet var extremt lönsamt, säger Bosse Österberg. Jag behövde inte studielån och finansierade hälften av mitt första bostadsköp.
Med Anki Lindqvist spelade bröderna in ett tiotal skivor.
Generna har haft sin betydelse. Pappa Väinö var på sin tid en av de bärande krafterna i Visans vänner och både uppträdde och skrev texter, bland annat till snapsvisor.
– Av mamma ärvde jag en stark röst.
Bosse har själv i två repriser varit ordförande i Visans vänner i Helsingfors och är stiftande medlem av Finlandssvenska rimakademin (FiRA) som tillsammans med Spritmuseum i Sverige ordnar snapsviselandskamperna.
Minne ("Minne! Jag har tappat mitt minne, är jag svensk eller finne") skrev han som en hyllningsvisa när Samfundet Visans vänner i Stockholm 1986 fyllde 50 år. På plats fanns många vissångare och visan spreds snabbt i Sverige, senare också i Finland.
– Världsberömda svenska operasångerskan Birgit Nilsson sade en gång i en tv-intervju att hennes favoritsnapsvisa är Minne och sedan sjöng hon den. En höjdare, säger Österberg.
Som ett av sina särintressen uppger han semantik och han har skrivit och illustrerat böckerna Ordläkarboken, Brysselspetsen och Ordbrukaren.
En arbetsgivare
Han har bara haft en egentlig arbetsgivare, Helsingfors stadsplaneringskontor 1969–2005.
– En stadsplan är alla konsters summa. Platon sade att en stad skall vara praktisk, hälsosam och skön. Planeraren måste ha lång stubin och tåla kritik. Folk är emot förändringar. Planeringen av Gräsviken tog nio år och blev ungefär som den var tänkt. Husen byggdes före 90-talets nya arkitektur med stående linjer men miljön är tilltalande. Kanalen fick jag slåss för, säger Österberg.
Bosses pappa gick i Norsen, likaså han och hans bror, och båda hans barn. Han trivdes så bra i skolan att han gick om två klasser (ena gången på grund av sjukdom).
– Jag följde inte så noga med på lektionerna, satt hellre och ritade, och jag har aldrig riktigt gillat färdigt tuggad kunskap.
Senare blev det bättre men tillräckliga kunskaper i matematik kunde skolan inte ge honom. Korta kursen i matematik räckte inte för att kunna börja arkitektstudierna.
– Min bror som var slängd i matematik lärde mig sedan på kort tid det som krävdes för att bli antagen, men det är kunskaper som jag aldrig senare behövt. Jag tror att långa matematiken bara är till för att sila ut dugliga människor som kan motivera sig till stora ansträngningar och stor kunskapsinlärning.
För sångaren och tecknaren in spe hade skolan inte så stor betydelse men slöjdläraren insåg att Österberg inte hörde till pallsnickarna utan gav honom i stället snidarverktyg. Några imponerande resultat pryder hyllan ovanför hemmets skrivbord.