Viirus räds inte verkligheten
När publiken inte kommer till teatern, kommer teatern till publiken. Teater Viirus sätter i system att ta ut konsten till människor som inte har möjlighet att köpa biljett.
– Det är viktigt att vi inte gör konst för vår egen skull. Som en teater som får statsunderstöd är det vår skyldighet att också bjuda marginaliserade grupper på konstupplevelser. Då tänker jag till exempel på äldreboenden, sjukhus, daghem, fängelser eller flyktingförläggningar, säger Maria Lundström som är konstnärlig ledare på Teater Viirus.
Där bygger man nu, som första finlandssvenska teater, upp en långsiktig strategi för att nå ut till nya publikgrupper. Till sin hjälp har teatern tagit skådespelaren Jussi Lehtinen från Nationalteatern, som har lång erfarenhet av att spela utanför teaterhusets trygga ramar och mörklagda salong.
– I framtiden kommer det att finnas allt fler som inte kommer till teatern. Vi spelar 50 till 70 föreställningar per år på olika vårdinrättningar och har fått mycket god respons, säger Lehtinen.
Alla föreställningar går inte att flyttas på och man måste noga tänka igenom vad man för ut till vilken grupp.
– Denna period närmar vi oss särskilt äldre personer. Förutom Tröst har Viirus även fört andra föreställningar och kulturupplevelser till äldreboenden. Besöken har inneburit värdefulla människomöten och en inblick i de äldres verklighet, säger Maria Lundström.
Krävande uppdrag
För skådespelarna är det en utmaning att lämna de trygga ramar som den traditionella scenen ger. På den kan man gömma sig bakom sin roll och publiken sitter borta i mörkret, medan den på en annan spelplats sitter rakt framför näsan och omedelbart reagerar på det som skådespelaren förmedlar.
– Att upphöja konsten och konstnären till ett självändamål är en förlegad konstsyn. Vi vill göra relevant teater som är samhällsspeglande och människonära, säger Maria Lundström, som anser att konstens tillgänglighet är en etisk fråga. Det handlar inte om att vara en socialbyrå. Det är snarare en fråga om att problematisera konsten och ta ett steg ut i verkligheten, närmare publiken.
Hon säger att man lika gärna kan sluta göra scenkonst om teatern inte avspeglar samhället, utan förvandlas till ett produktionsbolag med underhållning som ledord.
Också teatern har mycket att vinna på att söka sig ut.
Före en föreställning besöker Viirusskådespelarna det ställe där de skall spela. De diskuterar med sin blivande publik för att i framtida föreställningar använda och förädla det material de får.
– Det blir en växelverkan. Vi lär oss om människors verklighet, deras liv och tankar och låter det återspeglas i de föreställningar vi gör. Det blir mycket bredare och djupare än om vi bara öser ur våra egna erfarenheter.
Nu följer till exempel dramaturgen Christoffer Mellgren med besöken på äldreboenden för att dramatisera de erfarenheter man får under mötena med äldre människor.
– Jag förädlar och sammanfogar delarna till en pjäs som har premiär i vår och som är en del av det europeiska samarbetsprojekt som Viirus leder. Pjäsen kommer att handla om åldrande, säger Mellberg.
– Vi vill göra konst som kommunicerar med samhället och tiden och strävar efter mångfald i publiken framför att nå enbart kultureliten, säger Maria Lundström.