"Viktigt att kunna tala om tro"
För en åldrande människa kan trosfrågor bli allt viktigare men bland unga upplevs tron som en främmande eller privat sak – nästan tabu. – De frågor som föreställningen Tröst tar upp är inte viktiga bara för klienterna utan också för personalen, säger Jaana Kärki, avdelningssköterska.
Silverskedarna klingar mot kaffekopparna medan kakbitarna försvinner från faten. Runt borden förs en uppsluppen diskussion om monologen Tröst som nyss har spelats här, på Stengårds sjukhus dagverksamhetsavdelning.
– Jag kände igen mig i så mycket av det skådespelaren sade. Speciellt det där med att man ständigt planerar att bli en bättre människa – i morgon. "I morgon, i morgon", så tänker jag fortfarande fastän jag redan är 86 år gammal, säger Berit Kokkola och skrattar.
Teater hör till de nöjen som på senare år blivit allt mer sällsynta för henne. Ett av de största hindren är den krypande känslan av att vara i vägen och inte riktigt passa in.
– Man märker ju att man orsakar besvär när man tar sig fram på rollator och allt tar lång tid, säger hon.
Därför är hon extra glad att monologen Tröst kommer dit där hon är, och att skådespelarna inte bara spelar sin pjäs och går hem. Upplevelsen inleds med ett samtal två veckor före själva föreställningen, och även efteråt får tittarna diskutera pjäsen tillsammans med skådespelare från Viirus.
En del tycker det känns för privat att diskutera tro, men Berit har inget emot det.
– Det kändes kanske lite obekvämt först, men det gick fort om. Man känner ju igen sig i andras berättelser. Och jag sätter verkligen värde på att skådespelarna tar sig tid att komma hit och prata med oss. Tyvärr tror jag att alla gamla har samma problem: vi är ensamma, om vi så än har tio barn, säger hon.
"Teater får komma nära"
Teater får ett mervärde när den kommer till publiken, tycker Oskar Pöysti som skrivit monologen tillsammans med Akse Petterson. Monologen har arbetats fram utifrån berättelser om tro som Pöysti och Petterson samlade in av människor i alla åldrar.
– Visst är det tidskrävande att komma på besök och diskutera med publiken före och efter föreställningen, men det känns bra. Man blir alldeles varm när man märker att det piggar upp publiken och ger den något utöver en vanlig teaterföreställning, säger han.
Han vill försöka känna efter var publiken står och bemöda sig om att skapa äkta möten.
– Ibland kan de många existentiella frågorna bli för mycket. I morgon skulle vi uppföra Tröst på en avdelning för minnessjuka. Men när vi var där och hälsade på innan, märkte vi att det kan bli för svårt för dem att hänga med. Så vi struntar i pjäsen och framför gamla sånger av Evert Taube i stället, säger han.
Tro är ett oerhört brett tema. Varför valde du det?
– Initiativet kom från vår konstnärliga ledare Maria Lundström och eftersom jag alltid varit intresserad av existentiella frågeställningar så nappade jag direkt.
– Rent historiskt befinner vi oss också i en tid då tro genomgår en omvälvande förändring. Statskyrkan är på väg att försvinna tillsammans med andra stora rörelser. Allt splittras till små enfrågerörelser och vi blir allt mer individualistiska. Då flyter dessa tidlösa tankegångar upp till ytan: Vem är jag och vad gör jag här egentligen?
Också för vårdare
Monologen har fått gott men varierande mottagande. En del tycker att den propagerar för religion, medan andra tycker att monologen är rena blasfemin.
– Kanske ett tecken på att vi placerat oss ganska bra i mitten, säger Pöysti och ler.
På Stengårds sjukhus är det helt klart tummen upp.
– Våra klienter har talat om dig i två veckor, säger avdelningssköterskan Jaana Kärki till Oskar Pöysti.
Monologen har även väckt många tankar hos henne.
– En pjäs som Tröst är minst lika viktig för personalen som för klienterna. Unga människor är inte vana vid att diskutera tro, men här kan de se hur klienterna reagerar på de frågor som föreställningen tar upp.
– För många äldre är den kristna tron en oerhört viktig del av livet som de burit med sig ända sedan barndomen. Jag börjar faktiskt fråga mig själv varför inte tro ingår som tema i vårdplanen, som säger sig vara heltäckande. Jag tror vi behöver lära oss att tala om de här sakerna med våra klienter, säger hon.