Teaterrecension: Roller i nöd och lust
Koncept, manus, magi och rollperson: Janne Raudaskoski. Regi: Sami Rannila. Videodesign: Jarno Rinnekangas. Ljuddesign: Hannu Hauta-aho. Ljusdesign: Jarkko Lievonen, Antti Helminen. Flygplan: Pasi Kärppä. För alla åldrar, men inte för barn under 12 år. Svenska Teaterns stora scen 18.10.
Hur är en man funtad som gör 40 roller på en dryg timme? Janne Raudaskoski har gjort sig känd som trollkarl. I enmansshowen The Outsider förenar han clowneri med teknologi. Han har själv sagt att han i den här showen har utgått från teknologin, innan han planerade manuset. Och visst finns här en stämning av Moderna tider, men då med lite annan utgångspunkt än den Charlie Chaplin hade.
Raudaskoski tar inte avstånd från teknologin, snarare har mannens vemodiga, sneda ögonbryn sammankopplats med hjälpmedlen. Janne Raudaskoski låter sig sorglöst kopieras i flera upplagor som är så samspelta att publiken snart inte kan vara säker på vem som är den levande personen och vem som är avbilden. Han spelar sig själv framåt, snabbspolar, stannar upp och överräcker föremål till sig själv – som alltså samtidigt är en annan. Outsidern står utanför sig själv, ser på sig med det slags glättiga galghumor som lockar fram ett stilla medkännande skratt hos publiken.
Den berättelse man kan urskilja i showen handlar om en mans drömmar och liv, pojkdrömmar om flygplan, glitter och kärlek som obönhörligt övergår i uppvaknandet: baksmälla och babyskrik. Showen har en relativt lång startsträcka. Den har ett lyriskt anslag som gör att den glittrar utan att explodera. En av de nyhetsrubriker som visas på skärmen är "Den som blåser såpbubblor kan inte vara ond". Man kan se den som en vädjan för godhet och också som en tempoangivelse. Egentligen handlar det om att se sammanhangen ur olika vinklar, att samordna och jämka.
Rollbytena handlar således mindre om att hoppa i och ur olika kostymer, mera om att se samma person i olika situationer. Föreställningen saknar språk, om man inte räknar med kroppsspråket. Den är slimmad på ett sätt som för tankarna till nycirkus. Musik, enstaka ord, bilder och ljus, tanke och känsla har fogats ihop till en helhet som det lätt att svälja – men den har säkert inte varit lätt att framställa.