Skriva för livet
Alla skriver inte med sikte på författarskap. Många skriver för att reda ut sitt liv, för att deras livsberättelse ska finnas kvar för barn och barnbarn när de själva inte längre finns.
Sex personer som går på Axxells skrivarkurser om sitt skrivande.
MAJ-BRITT JÄRVINEN
Esbo, pensionär, skrivit informationstexter på finska i jobbet
Egentligen har jag tyckt om att skriva i hela mitt liv, särskilt brev. Men det har inte blivit av på grund av tidsbrist när man både jobbat och skött hem och hushåll. När jag blev pensionär började jag gå på skrivarkurser.
Jag skriver främst om mitt eget och mina föräldrars liv. Som så många andra lyssnade jag aldrig riktigt när min mamma och mina morföräldrar berättade om sina liv. Nu har jag varit tvungen att "släktforska" för att få fram uppgifter om dem.
Jag skriver för mina döttrar och barnbarn, för att de inte som jag ska behöva fråga sig varför de inte lyssnade på morsan. När man är 75 år ser man slutet på sin bana, och jag vill lämna något efter mig så att de vet lite om mig när jag inte finns kvar.
Det jag skriver känns så privat att jag vill hålla det inom familjen och bland mina allra närmaste väninnor. Vår kursledare Åsa Stenvall-Albjerg har uppmuntrat mig att också skriva om svåra saker som jag helst hade velat glömma från min bandom. Hon säger: "Du måste skriva om dem, efter att du skrivit om dem är problemen inte längre så farliga." Det stämmer.Det tog ganska lång tid innan jag gav efter för Åsas krav, men det har jag faktiskt gjort nu.
Minnena bara ploppar upp när man börjar skriva, de rinner ur en. Det är en förlösande känsla av att nu är det sagt och det var heller inte så hemskt. Många andra har gått igenom ännu hemskare saker och om de skriver öppet om det, varför skulle inte jag kunna göra det?
På kursen är det viktigt att alla kan lita på att det vi skriver, läser och diskuterar hålls inom gruppen, att inget av det som sker där kommer ut.
Jag tror att mitt intresse för ord sitter i generna. Min mamma var ett oäkta barn och i hennes biologiska pappas släkt finns det författare. Kanske mitt intresse för ord kan komma därifrån.
Mitt råd till den som vill skriva om sina släktingar är att ta reda på fakta. Det finns många fina arkiv i Helsingfors. På Krigsarkivet fick jag till exempel tag på min pappas stamkort där det stod att han hade blivit "sårad och skötad" vilket han inte själv hade berättat om.
Andra intressanta detaljer jag fått reda på är att han som ung under sju år bodde som underhyresgäst på sexton olika adresser i Helsingfors. Sådana detaljer tror jag kan väcka tankar hos barn och barnbarn.
ULLA-MAJ LINDBORG
Helsingfors, pensionerad radiojournalist
Innan jag blev pensionerad jobbade jag som radiojournalist. Jag har med andra ord skrivit hela mitt liv, men aldrig om mig själv.
Att skriva om sig själv är ett sätt att ordna upp sitt liv, fundera på vad som egentligen har hänt. Det har varit hemskt nyttigt och roligt att komma ihåg sin barndom och ungdom.
Inte vet jag vad jag skulle berätta om livet i Rundradions korridorer, journalistiken var ett jobb, jag är ju ingen stjärnjournalist som Benedict Zilliacus. Däremot är det barndomen som skapar den där grunden du står och vinglar på, det är den som är viktigast, att man reder ut den på något sätt. Och jag tror att jag har kommit en bit på vägen och fått en uppfattning om vad jag gått igenom.
Det är intressant att märka att man kommer ihåg en del saker fullständigt, medan andra är helt borta. Ofta är sorgliga saker lättare att komma ihåg än roliga.
Jag kommer till exempel ihåg hemskt lite av hur det var att som liten flicka spela amatörteater i Åbo. Jag kommer förstås ihåg fragment men det är svårt att minnas exakt hur det var, som hur det doftade och hur ridån såg ut bakifrån.
Vissa saker som jag gått igenom har jag inte ens förstått att varit svåra förrän jag läst upp texten för de andra kursdeltagarna. Det är givande att skriva tillsammans med andra. Man lär sig av varandra och blir goda vänner. Man lär känna varandra på ett helt annat sätt än till exempel sina arbetskamrater, även om man också kommer dem nära. Vi kämpar tillsammans, och man kan bli verkligt berörd av folks historier.
Om man skriver om sitt liv måste man också ta med de svåra sakerna, annars blir det som att gömma sig för sig själv. Om man lämnar bort allt svårt och besvärligt är det inte ens liv, utan snarare som man skulle vilja att det var.
Fastän man tycker om att skriva är det märkligt lätt att hitta på annat som man måste göra, man vill men får ändå inte skrivet, man försöker alltid skjuta upp det. I somras tog jag laptoppen med till landet för att sitta under en björk och skriva som en riktig författare, men inte blev det av.
Jag skriver för mina närmaste och hoppas att det finns någon som bryr sig om det lilla jag har att berätta. Det grämer mig mycket att jag på den tiden jag hade tillgång till en magnetofon inte bandade mina släktingar.
AGNETA PENNANEN
Esbo, pensionerad bibliotekarie
Jag har alltid tyckt om att skriva. För fyra fem år sedan började jag gå på Axxells skrivarkurser och då började jag också skriva på ett annat sätt, om mina släktingar, framför allt om min mammas liv.
Tidigare skrev jag i en mer kåserande stil, numera skriver jag mer allvarligt och realistiskt. Jag vill inte bara skriva för skrivbordslådan utan visa upp det jag skrivit för någon.
Läxorna är viktiga för mig. Till varje träff ska vi skriva något och jag filar på mina texter så gott jag kan. Språk är hemskt viktigt för mig, jag försöker skriva ett så gott språk som möjligt.
Jag har gett ut en bok på eget förlag, Från Manchuriet till Pargas, min mamma och människorna omkring henne, baserad på min mammas, min morfars och många andra släktingars brev.
När jag var barn sade jag att jag ville bli författare, men jag har inte drivits tillräckligt starkt av det. Något annat har alltid varit viktigare. Numera har jag ingen tanke på att bli författare. Har man inte blivit det när man är nästan sjuttio blir man det inte heller. Skrivandet är min hobby. Alla som målar ställer inte ut på Ateneum, och alla som gör keramik säljs inte på Arabia.
På en skrivarkurs får man stöd av läraren och de andra kursdeltagarna. Det är viktigt att få veta vad som inte är bra. Viktig är också den sociala samvaron, man träffar trevliga människor och lär känna nya. Alla har lite samma problem när det gäller skrivande, och nästan alla har skrivkramp. Man lär känna varandras historier också. Det är olika gemenskap på olika kurser beroende på vilka som går där. En del skriver om sorgliga saker och gråter när de läser upp det.
Själv har jag ett visst avstånd till det jag skriver i och med att jag inte skriver om mig själv. Men ibland när jag läser gamla brev kan jag bli hemskt ledsen över de svårigheter människorna hade och vara tvungen att ta en paus i läsandet.
BRITTA KJELLMAN
Sibbo, pensionerad bibliotekarie
Jag började som många andra skriva efter att jag blev pensionerad. Det är roligt att skriva något ur sitt liv, främst då med tanke på barn och barnbarn. Jag märkte själv när det var för sent hur mycket jag borde ha frågat min mamma, mormor och farmor.
Jag skriver inte om hela mitt liv utan koncentrerar mig på att skildra femtiotalet ur ett barns synvinkel i Gerby i Vasa stad, dåvarande Korsholm. Jag skriver om allt möjligt: skolan, familjen, lekar, resor vi gjorde med långsamma tåg och långsamma bilar, den kultur vi levde i finns ju inte längre. De som är döda har jag låtit behålla sina riktiga namn, medan jag ändrat namnet på dem som lever.
Det är viktigt att också ta med de svarta stråken när man skriver, annars blir det för mycket gullegullgull. Att skriva om sitt liv har ett terapeutiskt syfte; du ordnar dina minnen och får reda på saker om ditt eget liv. När texterna gås igenom får man också andras syn på saker eftersom det uppstår ganska mycket diskussioner utöver texten.
Jag har blivit tolerantare av att gå på skrivarkurser. Man har fått höra så mycket, om krigsbarn, dödsfall och förluster, alkoholism, som gör att man får en vidare syn på livet. Det är viktigt att det fungerar mellan kursdeltagarna, att ingen tar över hela kurser utan att alla ger utrymme åt alla.
Nog märker man att man blir säkrare på att uttrycka sig av att gå på skrivarkurs. Man märker också att skrivandet går ganska trögt om man haft en längre paus, övning ger färdighet.
Jag har nu skrivit 22 avslutade episoder och har tänkt komma upp till 25. Jag kommer förmodligen att låta trycka upp en liten upplaga av det jag skrivit, och funderar också på att anlita en illustratör.
Vi är fem syskon i min syskonskara varav en är död. Två av mina syskon tycker det är trevligt att jag skriver, en är mera förbehållsam och tror kanske att jag lämnar ut min familj. Ingen av dem har läst det jag skrivit, det får de göra sedan då allt är klart. Min man och mina barn är uppmuntrande.
Skrivarkurser är kvinnodominerade; på den kurs jag går nu är det bara kvinnor. Jag tror män håller tillbaka då det gäller känslor och minnen. Det är mera kvinnligt att skriva, diskutera och lufta saker.
ALEC ESTLANDER
Esbo, pensionär, skrivit faktatexter i jobbet
Jag har tidigare gått en skrivarkurs för män med Maria Sundblom-Lindberg och då gällde det att skriva om sitt liv. Jag fick en massa goda infall och idéer men det blev inte så mycket skrivet. Däremot lyckades jag bygga upp en bra disposition, och nu går jag kursen "Kom i gång och skriv" på Axxell för att lära mig hur jag ska få det jag skriver levande och för att anslå en ton så att framför allt mina barn och barnbarn vill läsa det jag skriver. Det är för dem jag skriver.
Jag är en typisk karl på det sättet att jag är väldigt faktabaserad. Därför behöver jag tips på hur jag får mera färg och stämning, känslor och reflektioner i det jag skriver. Jag har ändå upplevt ett och annat som kan vara värt att berätta så att mina närmaste förstår varför jag blev den jag blev.
Mina släktingar har inte hittills varit så hemskt tända på att jag skriver, men jag reste med min 13-åriga sondotter till S:t Petersburg i juni, och då berättade jag för henne om mitt skrivande och hon blev verkligt intresserad. Jag tror att hon kommit i den åldern nu att hon kan tänkas vilja läsa det.
Det är en bra process att sätta sitt liv på pränt, fundera på vad som påverkat en. Jag har speciellt fastnat för vändpunkter i livet, viktiga saker som hänt, val – saker kan hända plötsligt som man inte då de hände visste att var så viktiga.
Jag tror det är lättare för kvinnor att skriva med känsla och inlevelse. Därför söker sig kanske kvinnor oftare än män till skrivarkurser där man får stöd i processen.
SINÉAD OBREY
Kyrkslätt, skolelev, 15 år
Jag har skrivit sedan jag var jätteliten. Innan jag själv kunde skriva skrev min mormor ner historierna jag berättade för henne.
Jag tycker mycket om att gå på skrivarkurser, de ger mig mycket. Jag hoppas bli mer inspirerad och komma i gång. Ofta står skrivandet stilla och jag vill jobba mig förbi det. Jag har svårt att skriva i längre sträckor.
Jag skriver allt möjligt, ofta groteska saker, alltså inte bara kärleksberättelser. Jag skriver främst för mig själv, men visst skulle jag gärna ge ut något. Men jag vet att det är hård konkurrens så att bli mycket känd är inget jag strävar efter.
Jag har gått på skrivarkurser sedan femte klass, och sedan sexan på skrivarkurser för vuxna. Jag har varit yngst på de flesta kurser jag varit på. Jag har aldrig upplevt det som ett problem, jag har varit mer orolig att andra ska uppleva det som ett problem. Jag uppskattar att få kritik på mina texter, men jag tror att de flesta på grund av min ålder är rädda för att ge mig kritik.
Det roliga med att gå på skrivarkurs är att träffa de andra kursdeltagarna. Det tråkiga är att man efter kursens slut inte träffar dem längre, trots att man stiftat någon sorts bekantskap med dem genom texterna.
Litteratur är jätteviktigt för mig. Jag läser allt möjligt – bra litteratur. Det senaste var antingen Voltaire eller How to Kill a Mockinbird av Harper Lee."
Berättelserna nedtecknade och sammanställda av Malin Slotte.