Bokmässan: Tills varje författarskap öppnar sig
– Jag blev glatt överraskad över mångfalden, rikedomen, att så mycket av det jag läste var så bra! säger Tuva Korsström som inventerat de 50 senaste årens finlandssvenska litteratur.
LITTERATUREN KRISAR, förlagen krisar, journalistiken krisar och den professionella, kunniga, långsiktiga kritiken med den. Den litterära offentligheten har ett ekorrminne där knappt förra säsongens nötter spelar någon roll, för att inte tala om de långa trenderna. Läsarna petar på skärmar med tusen länkar åt alla håll, den språkliga och kulturella gemenskapen i något slags finlandssvensk läsekrets betyder allt mindre.
Och mitt i allt detta utkommer Tuva Korsströms stora bok, Från Lexå till Glitterscenen – finlandssvenska tidsbilder, läsningar, författarporträtt 1960–2013.
I arvet från ett sekel som sett litteraturen som kulturbärande i Finland på båda språken hade Korsström en stadig grund att stå på. (Se faktaruta.)
Tanken på en ny litteraturhistorisk helhetsframställning föddes hos dåvarande Schildts förlags vd Johan Johnson. Han ville ge ut den för att celebrera förlaget Schildts’ 100 år 2013. Och han ville uttryckligen att boken skulle anknyta till samma tradition som Thomas Warburtons enmansverk från 1951, 50 år av finlandssvensk litteratur; personligt, lärt men inte vetenskapligt. Den skulle enligt honom skrivas av en "skribent", inte en litteraturvetare. Efter en kort betänketid tackade Korsström ja.
- De som förut kallades "bildad allmänhet", vanliga finlandssvenskar med litteraturintresse, hade läst Schildts-chefen, översättaren och författaren Thomas Warburtons decenniegenomgångar, 50 år av finlandssvensk litteratur (1951) och den kompletterade utgåvan 80 år av finlandssvensk litteratur (1984).
- 1998 utkom George C Schoolfields A History of Finland's Literature, med en mycket omsorgsfull genomgång av det finlandsvenska.
- 2000 utkom Svenska Litteratursällskapets storsatsning, Finlands svenska litteratur I-II (red. Johan Wrede och Clas Zilliacus).
- Som ett argsint korrektiv till dess verkliga och påstådda brister utgav Sahlgrens förlag två år senare sin Ett stycke finlandssvensk litteraturhistoria (red. Brita Högnäs-Sahlgren och Karl Sahlgren), en livfull blandning av litteratursociologi, kritik och förlagsreklam.
- Våren 2014 utger Svenska Litteratursällskapets förlag en förkortad och uppdaterad version av Finlands svenska litteraturhistoria II, som omfattade hela 1900-talet (red. Michel Ekman) tänkt att utkomma på tyska till Frankfurtmässan 2014 då Finland är temaland.
Våren 2009 blev hon pensionerad från kulturredaktörsjobbet och kastade sig på heltid in i arbetet, dels i samklang och dels i kamp med föregångarna, inte minst SLS-historien och dess betoning av litterära institutioner på de enskilda författarskapens bekostnad. Bokens tillkomsthistoria är full av osannolika bromsningar och rivstarter, från beställningsarbete till trotsig arbetsseger i kapplöpning med tiden.
Sex år, en förlagsfusion – 100-årsjubileet gick upp i rök när Schilts uppgick i Söderströms hösten 2011 – och två dramatiska deadline-justeringar senare är boken klar. Den är en infallsrik djupdykning i den finlandssvenska litteraturen under sex decennier. Var man än öppnar den fastnar ögat i en lockande formulering, inte minst i rubriker som "Modernismen – en familjeaffär", "Långa tålmodiga författarskap", "I vassen lurar Gubbgäddan Gud", och så vidare.
Dess 530 sidor rymmer väldigt mycket viktigt, men inte riktigt allt.
Vi träffade Tuva Korsström, nu äntligen fri efter sex år i det finlandssvenska kulturminnets tjänst.
Efter ett helt yrkesliv som journalist, med dagskritikens tidsperspektiv, splittring och leveranstempo i bakgrunden, hur kändes det att fördjupa sig, att verkligen bada i något slags överskådlighet och kontinuitet?
– Jag har den fula ovanan att verkligen gå in i det jag gör. Jag gick in i varje författarskap jag skrev om och läste precis allting och jag gav mig inte innan det på något sätt öppnat sig för mig, och det ser jag som det starkaste i den här boken. Varje författarskap blev intressant för att jag läste det i sin helhet och om det kanske inte alla gånger var i nobelklassen, så än sen? Varje författarskap läst i sin rätta kontext sa till exempel mycket om samhället. Jag har vuxit upp med andra generationens modernister både litterärt och bokstavligt [Korsströms mor var författaren Mirjam Tuominen, red. anm.], på 1970-talet sysslade jag med annat, och från och med 1986 var jag litteraturredaktör på Hbl och insänkt i det finlandssvenska igen. Det här betydde att 60-talets politiska revolt och det litterära 70-talet på många sätt var okända för mig.
Och vad upptäckte du när du kom tillräckligt djupt där?
– En viktig upptäckt var det rika 70-talet, hela kvinnogenerationen och det jag kallar proletärgenerationen, som inte riktigt lyfts fram tydligt som just det. Till exempel familjen Ågren med de skrivande syskonen Leo, Erik, Inga och Gösta är en stark litterär och samtidigt proletär familj i den svenska arbetarlitteraturens tradition, en självheroiserande "familjen Brontë" i Lippjärv.
– Under feminismens 70-tal var också de österbottniska kvinnorna centrala, till exempel Anita Wikman, Gurli Lindén och Solveig Emtö. De skrev om arbetströtta kvinnokroppar och deras frigörelse, om flickuppväxt och utsatthet.
– Om Henrik och Märta Tikkanen har mycket skrivits, av dem själva och andra, och Märta Tikkanen blev feminismens ikon. Men jag ville undersöka uttryckligen hur deras respektive författarskap växte fram i dialog.
Här talar vi om intensivt politiska decennier, hur ter de sig nu efteråt?
– Essäistiken är en stark finlandssvensk genre som då polariserades mellan vänster och höger på ett speciellt sätt. Jag ställer vänsterskribenterna Atos Wirtanen, Sven Willner, Johannes Salminen, Yrsa Stenius i kontrast till dissidenterna Carl-Gustaf Lilius, Harry Järv och Jutta Zilliacus.
Efter essäkapitlet "Ideologiernas avtoning" tar du ett steg tillbaka till andragenerationsmodernisterna, till exempel Oscar och Ralf Parland och Mirjam Tuominen.
– Ja, eftersom stora viktiga författarskap under senare delen av 1900-talet, som Solveig von Schoultz’ och Bo Carpelans, tar sin början i den generationen. Men jag tog mig också friheten att behandla författare som aktualiserar 1900-talets tidiga politiska konflikter. Till dem hör Tito Colliander, Eva Wichman och Mirjam Tuominen som alla hade ett dramatiskt och nära förhållande till ideologier och samhälle, samtidigt som de var litterärt komplicerade och starka, snarare än polemiska på det sätt som 60-talsradikalerna var.
I slutet av 80-talet hände sen något som vi brukat kalla för "romanboom". Det skrevs plötsligt tjocka finlandssvenska romaner med alla slags innehåll, historia och samhälle och fantasi och glamour. Hur förhåller du dig till den?
– Jag har ingen förklaring till det som hände men jag ser den definitivt som en vattendelare när det gäller den finlandssvenska romanen. Tidigare tycktes författarna och kritikerna ha sneglat på det Merete Mazzarella kallar för besvikelsen tradition, det vill säga att finlandssvenska romaner aldrig tycktes kunna bli tillräckligt tjocka och samhällsbärande. Plötsligt blev det legitimt att skriva romaner som kunde handla om precis vad som helst, var som helst. Romanen blev fri och bättre, tjock eller tunn, allvarlig eller tragisk.
– De sista kapitlen, "Mansbilder" och "Glitterscenen", handlar sen om den nyare manslitteraturen respektive den nyare litteraturen skriven av kvinnor. I "Glitterscenen" ingår också barnboksboomen som är flagrant, den här författarbilden av den nya mångsidiga kvinnliga författaren, som jobbar med böcker både för barn och för vuxna, ibland också med dramatik och lyrik. Medan herrarna är mera koncentrerade på just mansprosan.
Att den nyare poesin, med vissa undantag när, blir lite styvmoderligt behandlad har du redan fått arg feedback för.
– Akilleshälen blev den nyare poesin, som jag inte kunde pressa inom tidsramen för den här boken.
– Det jag försöker genom hela boken, är att berätta om författarskapen i sina kontexter av samhälle och tidsanda. Den nya lyriken samverkar med sin tid på ett sätt som jag inte hade tid att undersöka. En stor grupp poeter från Tomas Mikael Bäck till Matilda Södergran blev utanför, och de förtjänar en helt egen bok.
Det är ju inte så att poesin helt och hållet skulle saknas. Vad var det som avgjorde vem som fick "komma med"?
– Eftersom det till slut blev så att jag måste ta ett starkt tematiskt grepp om materialet, blev boken säkert roligare att läsa. Men det innebar att jag inte bara som en Warburton eller Schoolfield i tiderna kunde peta in folk här och där bara för att de passade in i kronologin eller genren. Det måste finnas nån dynamik där, och den kunde jag omöjligt stampa fram på nolltid för alla.
– Under några intensiva veckor efter deadline i våras skrev jag ännu kapitlet som handlar om lyrik, "I vassen lurar gubbgäddan Gud", om Tua Forsström, Susanne Ringell och Eva-Stina Byggmästar i kamp med andligheten i modernisternas sekularistiska fotspår. Forsström och Ringell kände jag ju till rätt väl. Byggmästar var mindre bekant och vansinnigt spännande att läsa in sig på och jag vet att det hade funnits många sådana upplevelser.
Vilka fördomar fick du kullkastade, vilka glada överraskningar möttes du av, om vi nu talar om allt du hann med i stället?
– Jag blev glatt överraskad över mångfalden, rikedomen, att så mycket av det jag läste var så bra! Det finns ju flera författare som med alla kriterier når en hög internationell standard. Och så finns det massor av berättelser som är intressanta att läsa. Mångfalden var jobbig också eftersom jag föresatt mig att bekanta mig med den och inte bara skumma grädden av mjölken och hålla mig till det som anses vara "bra". Och det här kan ses som en hälsning till min beundrade föregångare Warburton när han inleder 80 år av finlandssvensk litteratur så storståtlig med att konstatera att den finlandssvenska litteraturen är "provinsiell". Det som han sen skriver säger något helt annat, han är väldigt fin på att teckna modernisterna i första och andra generationen och ännu 50-talisterna.
– Något man kan fundera över är huruvida det fortfarande gör skillnad om det är en kvinna eller en man som läser. När en man läser, är männen det viktiga. När en kvinna läser finns det kanske en större lyhördhet för vad kvinnor skriver. Det slog mig nu när jag läst Karl Ove Knausgårds Min kamp. När han skriver om sin läsning låter det som om hela den norska litteraturen och den mesta övriga också hade skrivits av män.
Många av oss som jobbar inom branschen humaniora och litteratur går omkring med ett trött dödsmedvetande i dag. Gör du det?
– Nej, det gör jag nog inte. Jag är ju pensionerad så jag sitter här och är glad.
– Jag tror att det hände någonting i slutet 1980-talet som faktiskt befriade romanen, folk insåg att de kunde skriva på många olika sätt. Det märks fortfarande. Jag har just arbetat intensivt med den nyaste finlandssvenska prosan, författare som verkar påhittiga och ohejdbara. Annika Luther tycks kunna hitta på nya saker hela tiden, inte minst i sina ungdomsböcker. Maria Turtschaninoff är väldig innovativ samtidigt som hon jobbar inom fantasygenren som har sina krav. Sanna Tahvanainen skriver en tjock roman om drottning Victoria. Det är riktigt roligt och uppmuntrande.
Tuva Korsström uppträder på Helsingfors bokmässa: Hbl-scenen fredag kl. 18 (om Från Lexå till Glitterscene), Takauma-scenen lördag kl 16 (om Mirjam Tuominen), Hbl-scenen söndag kl. 11.30, Edith Södergran-scenen söndag kl. 15 (om Från Lexå till Glitterscenen) och 15.30 (om kulturdebatt i Svenskfinland).