Misären på botten består
När Helsingfors Gästhem och Natthärbärgen grundades i slutet av 1800-talet svarade det mot ett stort behov. Misären och fattigdomen i Helsingfors var stor. I dag, 130 år senare, ser problemen annorlunda ut men fortfarande lider människor nöd och allt yngre drabbas.
När Hbl stiger in i det karakteristiska stora rödtegelhuset i hörnet av Albertsgatan och Båtsmansgatan pågår storstädning. Det doftar bonvax, gamla soffor hivas ut och nya kommer in i stället. Till och med krukväxterna duschas. Allt ska vara fint under 130-årsjubileet, med bland annat öppet hus för grannarna.
Numera är det lugnt i kvarteren runt det bastanta huset, men tidvis har grannarna klagat på alla de fyllgubbar som förr hasade omkring, förde oljud och kissade i portgångarna.
- Grundades 1883 av missionären Constantin Boije af Gennäs och kallades Kapellet för de eländiga.
- Föreningen är svenskspråkig.
- Det ståtliga huset på Albertsgatan 4 byggdes 1893.
- Personalen uppgår i dag till 17 personer. Många frivilliga deltar i verksamheten.
- Gästhemmet verkar i nära samarbete med Helsingfors stad.
- Redan 1986 meddelade myndigheterna att natthärbärgen i Helsingfors skall avskaffas. I dag finns det få sådana kvar, trots att bostadslösheten inte har försvunnit. Många hemlösa övernattar hos vänner och bekanta, i trappuppgångar och öde hus.
Ända in på 1980-talet hyste härbärget ibland flera hundra bostadslösa personer per natt som på morgonen hamnade ute på gatan igen. Då sov folk i sovsalar i tvåvåningssängar och man kan tänka sig att hur olidligt det måtte ha varit med 80 mer eller mindre berusade personer i samma rum som rökte och förde liv.
Enligt stadgarna vilar verksamheten på kristen grund, men styrelseordföranden Tore Ahlgren säger att man inte försöker omvända någon.
För sju år sedan gjordes en totalsanering av byggnaden. Sovsalarna försvann och ersattes med enskilda rum och hela verksamheten fick en ny riktning. Penningautomatföreningen bidrog med närmare hälften av utgifterna på sex miljoner euro, resten finansierades med lån.
I och med ombyggnaden är det nu mycket färre som får tak över huvudet i Helsingfors Gästhem, där det finns rum för omkring 100 personer som fritt får komma och gå som de vill.
– De som nu mister sin bostad är mycket yngre än tidigare. Förut var det alkoholen som ledde till stora problem för våra klienter, numera är de oftare blandmissbrukare och knarkare, ofta med grava mentala problem, säger Tore Ahlgren.
Sedan början av 1990-talet har man också tolv familjebostäder för familjer som hamnat i kris och som ofta på grund av missbruk mist sina bostäder.
– Bostäderna är tänkta som tillfälliga krisbostäder. Vi har en familjearbetare som i samråd med socialarbetare från Helsingfors stad hjälper dem att hålla kontakt med myndigheterna och att komma på fötter. Enligt Tore Ahlgren är tanken att familjerna bara under en kort tid skall bo i gästhemmet, för att sedan flytta till en egen bostad.
– Men på grund av det försämrade bostadsläget har boendetiderna blivit längre.
Tredje generationen
Jouko Komulainen är verksamhetsledare på Helsingfors Gästhem och har arbetat här i 34 år. Han har sett en dramatisk förändring bland klientelet under de fem senaste åren.
– Förut var de bostadslösa traditionella alkoholister. Ännu på 1970-talet fanns det ströjobb till exempel i hamnen, dit de gick på morgonen när de blev utjagade härifrån. Det fanns också en starkare social gemenskap då och man tog hand om varandra.
Nu är klimatet mycket hårdare och utslagningen börjar tidigt, redan efter grundskolan.
– Det finns inga okvalificerade jobb kvar. Alla förväntas ta hand om sig själva, men det finns, och har alltid funnits, människor som inte har förmåga att ta tag i sitt liv och hamnar på bar backe.
Samhällets olycksbarn får ofta sina modeller hemifrån.
– Vi talar redan om den tredje generationens utslagna, säger Jouko Komulainen.
Han är bekymrad över att ingen bryr sig om sin nästa, ingen vågar lägga sig i hur andra uppfostrar sina barn trots att man ser att de far illa.
– Vill man bryta den onda cirkeln måste man gå till botten med problemet. Daghem och skolor borde få resurser att på olika sätt stödja barn som har det svårt. Vill man se resultat om 20, 30 år är det nu man skall ta hand om skolelever som inte mår bra.
Komulainen beräknar att de bostadslösas antal är rätt konstant. Det rör sig om 10 000 i hela landet och 4 000 i Helsingfors.
– När vi planerade om började vi också tänka på innehållet och har nu blivit en bostadsenhet med mycket stöd för klienterna. Det finns en socialarbetare, en närvårdare, rehabiliterande fritidsverksamhet och stödarbete. Dessutom besöks huset regelbundet av en sjukskötare och läkare, säger Komulainen.
I huset verkar också sammanslutningar som Anonyma Alkoholister och Anonyma Narkomaner och olika församlingar har regelbunden verksamhet i festsalen.
Målet är att de bostadslösa småningom skall lära sig att klara sig på egen hand och flytta ut till självständigt boende i egen hyresbostad.
– Förutsättningen att man skall lyckas komma vidare är att man har någonstans att bo. I år har vi lyckats få 14 personer att flytta till självständigt boende. Fem personer har bott här alla sju åren sedan huset byggdes om och så finns det förstås sorgliga historier där vägen utför varit brant.
Skör tråd
Det är Helsingfors stad som står för kostnaderna. För att man alls skall komma i fråga om att få flytta in till Helsingfors Gästhem måste det finnas en vilja att förändra sitt liv. Det står konstant 70 personer i kö. Tillsammans med socialverket väljs klienterna ut.
– Vi försöker begränsa användningen av alkohol och droger här, men står inte och kollar. Man får vara i fred på sitt rum och komma och gå som man vill.
Huset har fyra våningar, plus en källare. De minsta bostäderna är 19 kvadratmeter, de största 27. Av hu- sets hundra invånare är ett 40-tal kvinnor. Det finns också tolv bostäder för par. I varje våning finns gemensamma utrymmen med soffor och tv.
– De är jätteviktiga. Här träffar invånarna varandra på kvällarna och förbättrar världen. Man lär sig umgås och tränar sina sociala färdigheter och när man fått nog av allt snack kan man dra sig tillbaka, säger Tore Ahlgren.
Ute på gården sitter Onni Puruskainen, 58, på rökpaus. Han kommer från Norra Karelen, arbetade som skogsarbetare på 1970-talet, flyttade sedan till Helsingfors och bildade familj.
– Men det blev skilsmässa och nedförsbacken började. Alkoholbruket gick över styr och jag blev bostadslös.
Han trivs bra på Helsingfors Gästhem.
– Huvudsaken är att man har tak över huvudet. Det är skönt att man får komma och gå hur man vill här och det är bra att personalen tittar efter mig lite så att jag inte dricker för mycket, säger han.
Nu bor han tillsammans med sin flickvän Mette i en liten etta.
– Det här är ett jättefint ställe, men jag har för mycket saker, säger hon när vi stiger in.
Vad har då fått verksamhetsledaren Jouko Komulainen att stanna kvar här i hela sitt yrkesverksamma liv?
– Människor är det viktigaste som finns. Om jag kan gå med de bräckligaste och hjälpa dem på vägen har jag inte arbetat förgäves. Livet hänger på en skör tråd och allt kan raseras på ett ögonblick. Då behövs det någon som stöder.