Det etniska hatet i Ryssland är Kremls ansvar

En vän till mig, född i S:t Petersburg, språkkunnig, berest och högutbildad, hade varit på besök i sin gamla hemstad. Han var indignerad.

– Jag handlade mat i kvartersbutiken. Expediterna talade sitt eget språk sinsemellan! Det gick ju inte att förstå. Jag bad dem tala ryska.

– Men du har ju själv bott i Schweiz. Där talas det också flera språk. Varför skulle folk inte få tala sitt eget språk med varandra?

– Det inger mig en obehaglig känsla att inte förstå vad de säger. S:t Petersburg är ändå min hemstad.

Den här diskussionen ringde i mina öron länge efteråt. Det är den typen av diskussioner som jag med jämna mellanrum för med mina ryska vänner, om prijezzjije, immigranty, gastarbaitery – kort sagt, om Rysslands arbetskraftsinvandring.

Hur man än vänder på saken kvarstår faktum: utan arbetskraftsinvandring stannar Ryssland. Arbetskraftsinvandrarna från Centralasien och Kaukasien sliter i sitt anletes svett. De är stuvare, gatsopare, busschaufförer, byggarbetare, torghandlare, barnskötare, tidningsförsäljare. (Den som vill jobba med försäljning måste ha ryskt medborgarskap men det är en regel som kringgås systematiskt.)

Antalet ryska medborgare minskar med 70 000 personer per år. Ryska demografer som jag har intervjuat säger med en mun att invandringen har räddat demografin från att störtdyka, men den räcker inte för att vända siffrorna.

Ryssland är det land i världen som har flest invandrare, efter USA – 11 miljoner enligt FN:s senaste siffror. Men samtidigt har antalet invandrare sjunkit med en miljon sedan år 2000.

Uppfattningen att Ryssland håller på att översköljas av en muslimsk våg från Centralasien och Kaukasien är dock kompakt. Det leder till att en mängd felaktiga påståenden ständigt upprepas i debatten.

Det är till exempel vanligt i Moskva att man kallar inflyttare från norra Kaukasien (Tjetjenien, Ingusjien, Dagestan) invandrare. Men de här personerna är ryska medborgare med ryska pass. De är lika lite invandrare som en petersburgare som flyttar till Moskva.

Ett annat vanligt uttryck är "illegala invandrare". Med det avser man personer som jobbar i Ryssland utan arbetstillstånd eller registrering. (Medborgare från till exempel Kirgizistan, Uzbekistan, Kazakstan, Ukraina och Armenien har laglig rätt att uppehålla sig i Ryssland utan visum eller uppehållstillstånd men då borde de resa ut med tre månaders mellanrum.)

Att det är ryska hyresvärdar som vägrar registrera hyresgäster i sina bostäder eftersom de inte vill betala skatt på hyresinkomsterna – det talar man aldrig om. Lika lite som man talar om vem som egentligen bryter mot lagen: arbetsgivarna som systematiskt utnyttjar gästarbetarna genom att inte följa arbetslagstiftningen.

Det är många som tjänar på arbetskraftsinvandringen. Majoriteten av dem är ryska medborgare. Det är mellanchefer som stjäl sina underlydandes löner, det är byggföretagare som gör stora vinster tack vare att de knappt betalar sina arbetare.

En bekant till mig jobbade ett halvår som servitris på den populära kafékedjan Sjokoladnitsa. Hon fick sin första lön efter att ha arbetat två månader och då naturligtvis inte hela lönen. I ett halvår fortgick det på samma sätt – varje gång lönen skulle betalas ut höll man inne en del av beloppet.

När hon återvände till Kirgizistan hade hon fortfarande en betydande summa innestående, som hon naturligtvis aldrig kommer att få. Den hade hennes chef tagit hand om. På en av Rysslands största kafékedjor pågår alltså systematisk svindel.

Varför stoppar inte Kreml arbetskraftsinvandringen om den är så hatad? Just därför. Det är för många som tjänar på systemet.

Dock innebär kravallerna i Birjulevo att det politiska trycket ökar. Formellt har Ryssland en liberal invandringspolitik med de forna sovjetländerna, vilket är det enda förnuftiga i ett land med växande ekonomi och minskande befolkning. Nu är det möjligt att invandringen försvåras. Men den kommer inte att stoppas. Den dagen stannar Ryssland – och det vet den ryska regeringen.

Men den tiger.

Tillbaka till min vän som anser att invandrare inte får tala sitt eget språk sinsemellan. Han tillhör en generation som i motsats till sina föräldrar är en del av den globaliserade världen, men som fortfarande förvånar sig över att "Paris är fullt med negrer" (direkt citat).

Mångkultur, tolerans och vidsynthet är inget som automatiskt följer av att folk reser. Det är något som följer av att ett samhälle bestämmer sig för att gå in för det och besluts­fattarna tar sitt ansvar för att försvara det.