
/
I marschtakt till Syndalen
Det var ingen vanlig grupp beväringar som stramade upp sig för militärpolisen vid porten till Dragsviks garnison för en vecka sedan. Nej, det var tjugo ivriga deltagare från Förbundet de utvecklingsstördas väl, som skulle ut på försvarsläger över veckoslutet.
Det börjar med mjuklandning med munk och kaffe på soldathemmet.
Ari Hyttinen från Försvarsutbildningsföreningen leder kursen och berättar vad som skall hända under veckoslutet.
– Vi börjar med att här på garnisonen gå till rustförrådet. Där får ni ryggsäck, sovunderlag, sovsäck och lämpliga kläder. Vi äter här innan vi i lastbilar åker i väg till Syndalen där vi sätter upp tälten.
Alla lyssnar uppmärksamt.
– Det här skall bli roligt, säger Marlene Lundberg från Ekenäs, som länge har väntat på att få komma på läger. Att hon är den enda kvinnan bland deltagarna, som kommer både från Nyland och Österbotten, bekommer henne inte.
–När min bror var i armén körde han Pasi, säger hon.
Också alla andra ser förväntansfulla ut.
- Försvarsutbildningsföreningen (MPK) grundades år 1993 som en landsomfattande utbildningsorganisation. Lagen om frivilligt försvar trädde i kraft från början av 2008 och den nya offentligrättsliga Försvarsutbildningsföreningen (MPK) påbörjade sin verksamhet. MPK:s verksamhet leds av Försvarsministeriet.
- Föreningens syfte är att ge medborgarna ökade färdigheter att bemästra vardagens faror och undantagssituationer. Utbildningen höjer försvarsmaktens och övriga myndigheters beredskap vid både normalförhållande och undantagstillstånd. Man samarbetar med olika myndigheter samt frivilliga organisationer som verkar inom utbildning, information och folkbildning i säkerhetsfrågor.
- MPK har 15 riksomfattande föreningar som medlemmar, 50 anställda och över 2000 frivilliga utbildare.
- Årligen arrangeras cirka 1500 kurser. Utbildningen sker vid de 9 försvarsdistrikten, vid marinförsvars- och luftvärnsdistrikten. Omkring 32 000 frivilliga medborgare deltar årligen i kurserna i hela Finland.
Skaran har ett intensivt program framför sig. I tre nätter skall de övernatta i två stora militärtält i Syndalen och leva primitivt lägerliv med allt vad det innebär: bära ved till kaminen, äta ute i det fria och dessutom lära sig många nya praktiska saker.
Men nu i väg till klädförrådet.
– Parijono! ropar Ari Hyttinen och förklarar att alla kommandon i militären går på finska.
– Ni skall gå två om två, inte i någon fårskock. Du som är stor som en telefonkiosk får gå ytterst, först i ledet, säger Ari och pekar på Tero Määttä, som utan att knorra ställer upp sig.
Utanför rustförrådet finns det lite tid att öva sig i "asento-lepo".
Ville Vuorelma, som är en av ledarna från FDUV, ber Rex Hartman visa hur det skall gå till. Hartman vet för han var med på ett militärläger i Österbotten i fjol, men Viggo Holländer, en annan av FDUV-ledarna, tror att man skall räcka ut tungan vid asento. Det får deltagarna att tjuta av skratt.
Det är en hel del grejer som lägerdeltagarna får med sig.
– Tur att vi inte behöver vara nakupelle, säger Kevin Sjögren från Hangö. Som 19-åring är han yngst bland deltagarna och han är mycket stolt över att få klä sig i arméns gröna.
–Tufft!
– Mamma Mia, säger Marlene Lundberg och håller på att falla bakåt när hon tar på sig den tunga ryggsäcken.
Stämningen mellan de olika deltagarna är för det mesta vänlig och hjälpsam. Man lyssnar på varandra, skrattar godmodigt åt de andras historier, men kan också bli sur och arg ifall någon säger något fult.
– Du får inte mobba mig, kommer det då blixtsnabbt.
Småningom blir det dags att styra mot matsalen.
– När man är i armén ska man alltid äta när man får. Man vet nämligen aldrig när man får mat nästa gång, säger Micke Isberg, som är brigadens kommendant och följer med gruppen under dagen.
– Det är väldigt roligt att vi kan ta emot sådana här grupper, säger han och skojar mycket med pojkarna.
Det tycker också Ari Hyttinen. Han arbetar som frivillig för Försvarsutbildningsföreningen i Finland och har lett ett tiotal kurser för personer med utvecklingsstörning, tidigare ändå bara på finska.
– De vill gärna veta lite om militärlivet och får en beredskapsutbildning som de inte annars skulle få, men som de kan ha nytta av i det civila. Till exempel lär de sig hur man ringer till nödcentralen, släcker brinnande fett i en kastrull och hur man räddar någon som hamnat i vattnet med linor och livbojar.
Mycket motion
Ari Hyttinen säger att deltagarna kommer att få motionera mera än vanligt under veckoslutet.
– Det märks att många av deltagarna inte är vana att röra på sig så mycket, de är rätt hopsjunkna. Vi fäster också deras uppmärksamhet vid att man inte skall ta mera mat på tallriken än man orkar äta. Här vid middagen märkte jag att det blev ganska mycket som gick i slasken. Dessutom betonar vi kamratskapet och vikten av att hjälpa varandra. Det är också viktigt att var och en städar upp efter sig.
Själv kom Ari Hyttinen lite av misstag med i verksamheten.
– Min fru var aktiv i en stödgrupp och på ett läger behövdes en extra ledare. På den vägen är jag och det är mycket belönande. De här människorna är så raka och äkta så det är roligt att umgås med dem. Det känns också bra att jag kan vara till nytta. Det är ett viktigt arbetet och människor med det här handikappet hamnar ofta lite i skymundan.
Han säger att alla kommer att vara trötta, mycket trötta, men lyckliga när lägret på söndag kväll är slut.
– De har alla vuxit minst två centimeter, när de märker att de klarar av en hel del utmaningar.
Omtumlande
Efter middagen tar det en god stund innan man fått allt pick och pack upp på lastbilarna och innan alla är fastspända i sitsarna, redo att åka till Syndalen, militärens skjutområde på Hangö udd.
När Kevin tumlar ned från lastbilsflaket ser han lite illamående ut.
– Det var så mörkt där. Jag fick huvudvärk, säger han och hänger med huvudet.
Men snart piggnar han till.
Nu är det dags att sätta upp de två tälten på sandmon mellan tallarna.
- Det finns ca 23 000 finländare med utvecklingsstörning i arbetsför ålder. Av dem deltar ca 14 000 i dag- eller arbetsverksamhet. Som grundläggande inkomst får personer med utvecklingsstörning sjukpension som beviljas av Folkpensionsanstalten.
- FDUV är en intresseorganisation som har som syfte att sprida information om och påverka attityder i samhället för att förbättra livssituationen för personer med utvecklingsstörning
- Förbundet ordnar läger och kurser för personer med utvecklingsstörning. De lokala DUV-föreningarna ordnar fritidsaktiviteter av olika slag. Det erbjuder familjer stöd och gemenskap på familjekurser och i annan verksamhet.
- FDUV bedriver även projekt- och utvecklingsverksamhet. Det finns Sensotek med rum för sinnesstimulering i Vasa och Helsingfors.
- LL-Center vid FDUV ger ut den lättlästa tidningen LL-Bladet, lättlästa broschyrer och annat lättläst material. LL-Center har även projektverksamhet såsom Läsombudsprojektet.
Här behövs samarbete och det går undan. Först kommer trallarna på plats. Sedan skall tältet resas och här behövs det ordentligt med kraft för att tältduken skall bli så spänd som möjligt. Alla drar åt var sitt håll och Tuuli Valtonen, som är en av kursutbildarna och i sitt civila jobb sjukskötare, har ett tufft jobb med att spänna snörena i marken.
Kevin spexar och skojar, men Lars Åkerblom uppmanar honom strängt att sluta bråka. För övrigt är alla ivriga på att hjälpa till.
– Det här gänget är mycket bättre än mina kamrater då jag själv var i armén. Dem måste man hela tiden skälla på för att något skulle bli gjort, säger Ville Vuorelma, som varit ledare på många FDUV-läger. Till vardags går han i Hanken där han nu håller på att skriva sin gradu.
– Kontrasten är ganska stor. Det här att vi nu skall sova i tält är jättespännande. Det har vi inte gjort förut.
Ville gillar att umgås med lägerdeltagarna.
– De har en stark livsglädje, är väldigt spontana och säger genast till om något inte stämmer. På FDUV:s läger brukar det inte heller bli gruppbildningar, vilket det lätt blir på vanliga barnläger. Jag har lärt mig en hel del av dem. Ingen funderar på vad andra tycker, utan alla gör sin egen grej. Dessutom respekterar de varandra. De vågar agera ut. Så kallade normala människor begränsar sig själva väldigt mycket, helt i onödan. De här bara är och lever i stunden och är helt fria. Det är fantastiskt!
Eddy Krook klappar honom på axeln.
– Jag vill att mina dockor får sova bredvid mig, säger han och undrar hur länge man får sova på morgonen.
– Ja, vi är ju på läger, så det blir nog uppstigning klockan 6.
– Oj nej! Då måste jag nog åka hem, för jag vill sova till klockan 9, säger Eddy. Och på lördagen vill han lyssna på Buu-morgon.
Innan solen går ner finns kaminerna på plats i tälten och veden är inburen. Nu blir det kvällsmål och tekokning på en trangia innan det är tid att krypa till kojs.
Här lämnar vi lägerdeltagarna som garanterat kan se fram emot en spännande lägerupplevelse.
Hur gick det sedan?
På söndagskvällen är det dags att per telefon kolla med Ville Vuorelma hur resten av lägret förlöpte.
– Tack riktigt bra, men nu är vi supertrötta. I början hade en del lite hemlängtan, men det gick om och Eddy hade inga problem med att stiga upp tidigt.
I första hjälpen lärde de sig att göra en bår av två käppar och en filt.
– Och den kom väl till pass, för Marlene stukade foten. Det var ingenting allvarligt, men vi bar henne till lägret.
– Skogby FBK förevisade också hur man släcker bränder och vi fick prova med en pulversläckare. På söndagen var det flagghissning och alla visste, efter att ha övat, att hatten skall av när flaggan hissas.
Ville Vuorelma säger att alla deltagare blev kompisar med varandra och bytte facebook-adresser.
– Vi fick många aha-upplevelser och känslan av att vi klarar av allt möjligt. Ari Hyttinen och Tuuli Valtonen hade ordnat ett jättebra program och jag tror att många hoppas på att det här skall bli en tradition.